I regeringsförklaringen som statsminister Stefan Löfven (S) läste upp i riksdagen den 3 oktober i år slogs det fast: ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”. Därmed drämde den rödgröna minoritetsregeringen igen dörren till försvaralliansen.
Med det säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i på grund av ett alltmer aggressivt Ryssland var den stängningen mycket oklok. Liksom vid alla stora beslut kräver ett medlemskap i Nato gedigen beredning och Sverige skulle knappast ha tagit klivet fullt in i gemenskapen över en natt. Men så länge den här regeringen sitter kvar har alltså möjligheterna till att ens undersöka förutsättningarna för att gå med avdämts.
SvD-kolumnisten Rolf Gustavsson skrev nyligen en text om Sveriges väg till EU-medlemskap (SvD 30/11). Det finns gott om paralleller att dra till Nato-frågan. ”EES var det största steget i EU-anpassning. Fullt medlemskap var i huvudsak ren politisk logik, men det väckte alla de opinioner som försovit sig under EES-förhandlingarna”, skrev Gustavsson. När Sverige i november 1994, folkomröstade om EU-medlemskapet hade EES-avtalet, som innebar anslutning till EU:s inre marknad, redan trätt i kraft i januari samma år.
”EES gav ekonomiska fördelar till priset av politiskt utanförskap och ensidig passiv anpassning till beslut som fattades inom EU”, framför Gustavsson vidare. I folkomröstningen 1994 var ett av Ja-sidans främsta argument att Sverige borde bli fullvärdig medlem för att kunna påverka besluten. Så blev det också, även om Gustavsson nu subtilt påpekar att vi i nuvarande regering saknar en särskild EU-minister, och därmed riskerar att inte vara tillräckligt aktiva.
Vad gäller Nato ingår vi sedan länge i ett nära knutet samarbete, som sedan år 1994 främst sker inom ramen för Partnerskap för fred. Försvaret anpassade sig redan under kalla kriget till Natos standarder. Senast i somras knöts utbytet än närmare i och med undertecknandet av ett så kallat värdlandsavtal.
Vi är formellt sett militärt alliansfria, men har själva valt ett nära samarbete och betraktas i omvärldens ögon som en tydlig del av väst. Fullt medlemskap borde även i fråga om Nato vara ren politisk logik. Särskilt som det är ovisst vilka fördelar Sverige drar av att ensidigt anpassa sig till Nato och stå utanför beslutsrummen. Gällande samarbetet med det tidiga 90-talets EU fanns ekonomisk nytta. Men vad gäller Nato har försvarsalliansen gjort klart att Artikel 5, det kollektiva försvaret, bara garanteras fullvärdiga medlemmar.
I dagarna presenterade Svenska Dagbladet en Sifo-undersökning som visade att stödet för medlemskap i Nato markant har ökat. För första gången på nästan 20 år är andelen svenskar som är för ett inträde nästan lika stor som den enträgna nej-sidan. Det är en öppning för ja-sidan, vars politiska företrädare i det här fallet dock verkar vara dem som har försovit sig. Under tiden hann den rödgröna regeringen olyckligt nog låsa in Sverige i ett besvärligt läge.