Antalet politiska sekreterare i kommuner och landsting har ökat från 500 till 700 på fyra år, enligt Dagens Samhälle (25/6). Politiska tjänster finns i 49 av 290 kommuner. I huvudsak är det ett fenomen för storstäderna med kranskommuner och de större regionala städerna. Liknande är det bland landstingen, även där dominerar storstadsregionerna i antal tjänster. Storstadstrender brukar dock sprida sig vidare ut i landet.
Vissa har oroats över utvecklingen och menat att många tjänstemän är svårförenligt med synen på politiken som folkrörelsebaserad med kunniga och insatta lokalpolitiker. Det är en vrångbild. Politiken har haft allt svårare att attrahera kompetens samtidigt som kraven som ställs har ökat. Politiken leder förvaltandet av kommuner och landsting som blir allt större och mer komplexa. Det är ofta fråga om miljardbudgetar och att inte se till att den politiska ledningen har uppbackning kan vara att riskera medborgarnas pengar.
Det finns en konfliktyta mellan den politiska ledningen och den kommunala förvaltningen. Det talas ibland om tjänstemannastyre och i den interna maktbalansen behöver de folkvalda ofta stöd och hjälp med beredning för att kunna leda och förändra utifrån de politiska agendor man gått till val på. Finns politiska sekreterare uppstår också en viss balans mellan majoritet och opposition. Särskilt på mindre orter som styrts länge av samma parti kan det börja växa samman med den förment opolitiska förvaltningen. Då blir det än svårare för den politiska oppositionen att göra sin demokratiska plikt och ifrågasätta och utmana majoriteten.
Dagens politiska samtal präglas även lite generaliserat av högt tempo och en överkänslighet utan förlåtelse för den som begår misstag. För den som tar besluten är det därför lite av en politisk livförsäkring att ha någon omkring sig som backar upp genom att alltifrån läsa handlingar till att bolla utspel med – eftersom det av politikerna sedan kommer att krävas ansvar.
Det är inte bara bland kommuner och landsting som antalet politiska proffs ökar. Högst upp bland politikerna finns regeringen, även där finns en omfattande kultur att också rekrytera statsråd utanför de folkvaldas skara. Den tydligaste representanten för det är kanske kulturminister Alice Bah Kuhnke, som knappt ens hann gå med i Miljöpartiet innan hon blev minister. Sannolikt är detta en utveckling som vi kommer att få vänja oss vid i allt högre grad. Ett antal personer är folkvalda medan en nog så stor krets finns runt omkring i det politiska systemet och sköter markservicen eller lyfts in som ansikte utåt.
Naturligtvis innebär det att den demokratiska legitimiteten i viss mån urholkas när den direkta linjen från medborgare till beslutsfattare inte finns. Det måste vi nog vänja oss vid, i takt med att allt färre medborgare ställer upp i politiken och den samtidigt blir alltmer komplex så behövs personer som arbetar med en professionell utgångspunkt runt de folkvalda.