Men när hon låter påskina att kulturjournalisterna har ett ansvar för att inte skrämma bort sponsorer och uppmanar dem till att ha en "inkluderande hållning" är hon ute och cyklar.
I Sverige har kulturen alltsedan det radikala 1970-talet betraktats som en offentlig angelägenhet och genomsyrats av ideologiska överväganden. Kulturyttringar som ansetts överensstämma med statens estetiska ideologi har premierats på andras bekostnad. Ett fåtal högborgerliga bastioner såsom Nationalmuseum och Kungliga Operan har fått bestå men sett sina anslag krympa. Att Moderna museet har så mycket större anslag än Nationalmuseum, trots att det senares samlingar är så mycket större, talar sitt tydliga språk.
Att vi sedan flera årtionden har en kulturjournalistik som är politiserad, elitistisk och exkluderande är snarare en konsekvens av ett politiskt styrt kulturliv, där endast de rättrogna kommit i åtnjutande av köttgrytorna, än upprinnelsen till detsamma. Visst kan man ha synpunkter på den dominerande inriktningen inom svensk kulturjournalistik men det är inte politikens uppdrag att diktera dess villkor.
Förutsättningarna för svenskt kulturliv är stadda i förändring. Innebörden av nätet som arena för distribution och konsumtion av musik, film och litteratur börjar stå klart för oss i form av ökad tillgänglighet men också i form av upphovsrättsliga problem. När det kommer till den offentligt finansierade kulturen har borgerligheten tagit några första trevande steg mot en brytning med den kultursyn som dominerat sedan 1970-talet.
Förra årets kulturproposition och den så kallade portföljmodellen är steg i en sådan riktning, där ansvaret för fördelandet av statliga kulturpengar flyttas till regional nivå. Det är ett system med påtagliga fördelar eftersom regionala politiker ofta har bättre insyn i lokala och regionala behov men samtidigt behäftat med risker eftersom inflytandet från starka regionala särintressen kan öka.
Lena Adelsohn Liljeroth har en otacksam uppgift framför sig. Trots att alliansregeringen anslagit mer pengar till kulturen än någon tidigare regering lyckas de som fått se sina egna bidrag minska blåsa upp en debatt där regeringen framställs som kulturfientlig, understödda av en rad kulturjournalister som av ideologiska skäl aldrig skulle ge en borgerlig regering erkänsla inom kulturområdet.
Visst vore det välkommet med mer sponsring inom kulturlivet - föreningen Nationalmuseums vänner är ett utmärkt exempel på hur väl privat finansiering av en kulturinstitution kan fungera - men det tar tid att förändra en kultursyn som det tagit flera årtionden att bygga upp. Genom skattelättnader kan politiken hjälpa sponsringen på traven, inte genom att tala om för journalister vad de ska tycka och skriva.