Trots att de svenska hushållens genomsnittliga skuldnivå ligger på nästan 180 procent av disponibel inkomst så har vi de längsta amorteringstiderna i Europa, i snitt 125 år, rapporterar DN (5/9). OECD, EU-kommissionen och IMF varnar för riskerna. Boverkets Bengt Hansson tror att vi får en krasch på bostadsmarknaden.
Läsarna av ekonomi- och politikbloggen Cornucopia tror att nästa svenska regering får en finanskris på halsen. Cirka 70 procent av dem som svarat på bloggens enkät tror att svensk ekonomi kraschar senast år 2016 (SvD 2/9).
Pensionsdiskussionen som har uppstått efter Stefan Löfvens uttalande att han vill lägga ned PPM har nog också oroat många. Återigen har vi påmints om att trots att många av dagens pensionärer har det tufft, så är det inget jämfört med den fattiga pensionärstillvaro som 70-, 80- och 90-talisterna kan förvänta sig.
När Riksbanken lämnade reporäntan oförändrad på en procent (5/9) så upprepade direktionen sin oro för ”riskerna med hushållens höga skuldsättning”.
Nog kan dessa och andra varningssignaler få magen att vrida sig hos de flesta. Men om allt fler oroar sig för en ekonomisk krasch – vad betyder det för hur människor röstar i valet nästa år?
Svaret beror kanske på om man är mest orolig för privatekonomin – sin egen och/eller hushållens – eller för den offentliga ekonomin och den gemensamt finansierade välfärden.
Professorn i ekonomi Lars Calmfors kritiserade nyligen (DN 27/8) regeringen för opportunism. Han menar att regeringen vänder kappan efter (val)vinden när den ett år före valet argumenterar för en expansiv ekonomisk politik som den vid krisen 2008/09 sade tvärt nej till. Calmfors påpekar också att finansministerns ”reformutrymme” uppstår för att skatteintäkterna ökar med tillväxten, medan offentliga utgifter som till exempel a-kassa och statsbidrag till kommunerna är fixerade eller ökar långsammare än tillväxten. Alltså urholkas det offentliga välfärdsåtagandet så länge politikerna inte tar aktiva beslut om att öka de offentliga utgifterna.
Calmfors går alltså att tolka som att ytterligare skattesänkningar och icke-höjningar av de offentliga utgifterna innebär ett hot mot den gemensamt finansierade välfärden.
Det är dessa hotbilder som väljaren har att förhålla sig till. Är man mest rädd för bolånekraschen, hushållens höga skuldsättning och framtidens låga pensioner, då röstar man förmodligen borgerligt. Fler jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar ökar hushållens utrymme för att amortera på lånen och lägga pengar på privat pensionssparande. Är man i stället mest rädd för en urholkad offentlig välfärd så röstar man vänster. Socialdemokraterna tänker förvisso inte rulla tillbaka några jobbskatteavdrag, men de lär inte heller sänka hushållens skatter ytterligare utan i stället öka de offentliga utgifterna.
Det sorgliga är att många lär basera sitt val på rädsla, och inte på hopp.