Missförstå inte. Satsningen är klok. Gruvindustrin drar in stora pengar till statskassan, och efterfrågan på branschens produkter ökar. Även om den kinesiska efterfrågan planar ut, väntar Indien och Afrika runt hörnet. Växande medelklass vill köpa hus, bil och vitvaror. Stål behövs överallt.
En upprustning av Malmbanan är välbehövd. Trafiken beräknas öka med 80 procent fram till år 2020. LKAB har en ny gruva i Svappavaara, och företaget Northlands dagbrott utanför Pajala kommer att börja leverera 2013.
Regeringens satsning på utbildning och forskning knutet till gruvnäringen är också bra. 5 000 personer väntas bli anställda av branschen under de närmaste åren. Efterfrågan ökar inte bara på järnmalmsgruvorna i norr. Längre söderut kommer nya eller nygamla gruvor öppnas.
Vad regeringen gör i sak är alltså bra. Självklart ska staten vara med och satsa på gruvnäringen. Men vad som är löjligt är sättet de gör det på. Varför måste budgeten presenteras genom att partiledarna åker runt Sverige och pytsar ut miljarderna i olika bildvänliga miljöer? Det blir lite tomteshow över det hela.
En ouppmärksam betraktare kan få uppfattningen att det är politikerna som skänker pengarna till medborgarna och till företagen. Men politikerna skapar inget ekonomiskt överskott. Pengarna kommer från början från medborgarna, de som nu ser ut som bidragstagare i politikernas show.
Socialdemokraterna försökte gärna skapa en bild av att välstånd och satsningar skänktes från politikerna till medborgarna. Många minns säkert de så kallade "Persson-pengarna". Det var statliga medel som mellan 1998 och 2002 skulle delas ut till kommuner som hade svårt att uppfylla välfärdsåtaganden. I realiteten hamnade pengarna lite överallt. Det verkliga syftet med dem tycks ha varit att skapa känslan av att människor fick nådiga gåvor av dåvarande statsministern Göran Persson. Bidragsanda på kommunal nivå.
Tillbaka till den tiden har vi inte kommit ännu. Men väljarna förväntar sig att en liberalkonservativ regering beter sig på ett annat sätt än den socialdemokratiska gjorde. En sådan skillnad måste vara hur man ser på medborgarnas pengar. När alliansen meddelar budget bör de vara tydliga med att statens skatteintäkter inte är deras egna, och offentliga satsningar inte är gåvor från politikerna till folket, utan faktiskt motsatsen.