Det politiska landskapet sägs ha förändrats efter fåfrågepartiernas framgångar i Europaparlamentsvalet. Jobb, ordning och reda i ekonomin och helhetsansvar lockar mindre. Feminism, rasismdebatt och en radikal miljöpolitik lockar desto mer. Almedalsveckan, där åtminstone riksmedia koncentrerade rapporteringen kring feminism och rasism, bekräftar också den bilden.
Det är som om den borgerliga regeringens ordning i ekonomin genom en tid då resten av Europa skakats av ekonomisk oro har bäddat för att ta Sveriges välstånd för givet. Politiken tillåts handla mer om identitet där en chockrosa knapp blir till en trendig accessoar. Också i sak rör politiken det personliga. Fler partier tycker exempelvis att det ska vara politikers sak att bestämma hur vuxna människor delar ansvaret mellan sig vid föräldraledighet. Detta förkläds till en innefråga om feminism. I själva verket är det en maktförskjutning från medborgarna till staten. Vägen till verklig jämställdhet är möjligen inte lika hastig, men en god början är att sluta låsa in människor som representanter för ett kollektiv och istället se medborgarna som människor med förnuft och ansvar.
Här fyller regeringens arbetslinje en viktig funktion. De borgerliga företrädarna lyfter främst fram arbetslinjen som en plånboksfråga. Det argumentet har dock vänstern utnyttjat för att sätta skattesänkningar i motsats till välfärd – trots att skattesänkningarna på arbete just har effekten att ge fler arbetade timmar och därmed mer intäkter till välfärden. Men arbetslinjen är också, och framförallt, en fråga om hur samhället byggs och håller samman.
Så som det var innan 2006, då det knappt lönade sig att arbeta framför att få bidrag, skapas inte sammanhållning i ett land. Att Socialdemokraterna, om de fick bilda regering i höst, skulle ta Sverige tillbaka dit viftas dock bort. Men trots – eller kanske på grund av – tre partiledarbyten sedan Göran Persson är det svårt att se någon djupare förändring av partiet. Det skulle möjligen vara att Stefan Löfven nu lyfter fram könsmaktsordningen som en viktig fråga. Det förstärker dock endast bilden av en politik som förminskar människan inför kollektivet och sätter statens makt framför medborgarens.
För sammanhållning och integration är en välfungerande arbetsmarknad en av de viktigaste delarna, vilket senast bekräftas i en rapport från Stockholms handelskammare som presenterades i SvD i fredags. En samhällsgrund som arbetslinjen handlar inte bara om ekonomi, utan möter även utmaningar beträffande jämställdhet och alla människors lika värde och möjligheter. Men det förbises då debatten förs utifrån vänsterns begrepp och politiken tycks handla mer om identitet och snabba lösningar.
Här har de borgerliga partierna en uppgift att än tydligare förklara att en starkare arbetslinje är en nyckel till integration, jämställdhet och sammanhållning. För även om fåfrågepartierna vunnit framgångar står höstens val i grunden mellan Alliansens arbetslinje och Socialdemokraternas bidragslinje.