På onsdagskvällen samlades EU:s stats- och regeringschefer för ett extrainsatt rådsmöte i Bryssel. Syftet var bland annat att komma överens om vem som ska ta över som ansvarig för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. En fråga som starkt präglar politiken på området – utvecklingen i Ukraina – diskuterades även.
Någon ny utrikesrepresentant kunde de 28 medlemsländerna dock inte enas om. Den utnämningen, liksom vem som ska ta över som ordförande för Europeiska rådet, skjuts som ofta vid beslut på denna nivå upp. Det är ett maktpussel som ska läggas och inte bara politisk hållning i sakfrågor utan även faktorer som geografisk hemvist, kön och partitillhörighet spelar roll.
Den förhandstippade kandidaten till utrikesposten, vänsterpolitikern och Italiens nuvarande utrikesminister Federica Mogherini, har av framförallt de baltiska länderna kritiserats för att vara för eftergiven mot Ryssland. Och sedan Rysslands bristande respekt för Ukrainas självständighet är det en av EU:s vägande problemställningar.
I viss mån handlar frågan mindre om hur den faktiska relationen mellan Rom och Moskva ser ut – då en mindre hårdför person kan fungera som en diplomatisk brygga – men desto mer om att EU-länderna öppet är oeniga om kandidaten. Det kan spela Ryssland och president Vladimir Putins propagandamaskin i händerna. Inom EU finns också en delad syn på huruvida det är lämpligt att unionen har en starkt profilerad utrikesrepresentant eller om denna bör vara mer nedtonad. Frågan går hand i hand med i vilken riktning EU ska utvecklas – mot mer eller mindre överstatlighet.
Sverige har som i regel vid utnämningar av toppjobb haft en låg profil utåt. Desto tydligare var statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i sakfrågan om utökade sanktioner mot Ryssland med anledning av landets rättsstridiga agerande i Ukraina.
Att Sveriges statsminister står upp för Ukraina är viktigt. Likväl som det kan finns poänger i att ha en diplomatisk profil på EU:s utrikespost är det av betydelse att varje medlemsland i såväl ord som handling uttrycker att Rysslands aggressioner mot en annan suverän stat inte accepteras.
Förstås är det enklare för Sverige att driva på, som till skillnad från flera andra EU-länder inte är energiberoende av rysk gas och inte riskerar att sanktionerna slår hårt tillbaka. Det pekar ytterst på vikten av att inte experimentera med svensk energiförsörjning och liksom Miljöpartiet har föreslagit i omvälvande takt avveckla den svenska kärnkraften.
På onsdagsnatten enades EU till sist om att till viss del utöka sanktionerna mot Ryssland. Ytterligare elva personer hamnar på EU:s svarta lista och en öppning sker för att andra än beslutsfattarna som står ansvariga för annekteringen av Krim och destabiliseringen i östra Ukraina kan komma att omfattas. Även USA har fattat beslut om att utöka sanktionerna, och går kraftigare fram än EU. Åtgärderna är nödvändiga och även EU borde ha satt än hårdare press på Putin för att på allvar skicka budskapet att demokratierna i väst enigt står upp för Ukrainas självständighet.