Socialdemokraterna har velat föra vad de kallar en aktiv näringspolitik. I och med att den rödgröna budgeten som bekant röstades ner i riksdagen har ministrarna dock snuvats på sina egna portföljer och fått Alliansens prioriteringar i hand.
Med tanke på att den budget som nu gäller är mer ansvarsfull är det i grunden positivt. Men känslan av att någon annan kört över en när man själv är kapabel att bestämma, inte helt olik den som infinner sig när de rödgröna hotar med inskränkt valfrihet i välfärden, är förståelig.
Närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) tog strax före jul ut sin frustration i en debattartikel i Dagens industri (22/12), i vilken han beklagade sig över att hans aktiva näringspolitik hade förvandlats till en passiv sådan. Bland annat kritiserar han alliansbudgeten för minskade anslag till myndigheter som har i uppdrag att främja företagande. Snabbt fick han svar av Moderaternas näringspolitiske talesperson Lars Hjälmered som på samma debattsida förklarade att det är regeringen och inte budgeten det är fel på.
Hjälmered har en viktig poäng när han skriver att unga och äldre anställda liksom småföretagare kan dra en lättnadens suck i och med att Alliansens budget vann. Det blir inte, som de rödgröna ville, dubbelt så dyrt att anställa unga, den särskilda löneskatten för äldre uteblir och småföretagen slipper extra pålagor.
Skatter är ett av politikens viktigaste redskap för att reglera företagsklimatet. För att skapa ett bra klimat där företag kan verka och växa bör skattetrycket lätta. Det bör definitivt inte bli tyngre i ett land som redan har bland världens högsta marginalskatter samtidigt som den internationella konkurrensen ökar. Lagar och regler är ett annat verktyg politikerna rår över.
Både Damberg och Hjälmered är medvetna om behovet av bättre företagsklimat eftersom det är i företag jobb skapas. Men istället för att hålla sig till politikens skarpaste redskap för att förbättra det faller även Hjälmered in i att försvara stora statliga stöd via myndigheter. Han framhåller bland annat att Vinnova får 30 miljoner kronor extra 2015.
Tillväxtanalys, en av de myndigheter som har i uppdrag att granska andra myndigheters arbete, konstaterade i höstas krasst att de statliga innovationsstöd som gått via bland annat Vinnova till små och medelstora företag inte har haft någon effekt på tillväxten fem år senare. Riksrevisionen flaggade också nyligen för att det är mycket svårt att veta om insatser som staten riktar till näringslivet får effekt.
Lustigt nog har finansminister Magdalena Andersson (S) tidigare uttryckt en vilja att lägga ner just analysmyndigheter (SvD 26/4), när det snarast verkar vara andra myndigheters verksamheter som kan ifrågasättas.
Så visst finns utrymme för aktivitet i näringspolitiken: skarpare myndighetsuppdrag, skattelättnader och regelförenklingar. Det låter måhända inte lika spännande som statliga satsningar och innovationskatapulter, men gör i längden betydligt större nytta för jobb och tillväxt.