EU:s ledare har spelat ett farligt spel, i hopp om att de med varje möte ska kunna köpa sig lite mer tid. Men insatserna är höga och det har varit dags att visa korten. De europeiska ledarna har tidigare agerat långsamt. Dåligt förberedda och dåligt utrustade för att hantera den ekonomiska storm som svepte genom kontinenten.
En logik med en gemensam valuta är att de rika euroländerna måste vara beredda att på kort sikt stötta upp fattiga länder, om de ska garantera sin egen stabilitet på lång sikt. Detta kan vara en bitter medicin för framförallt Tyskland att svälja.
Ett problem är att man skjuter eurokrisen framför sig. Krisande länder behöver göra mycket mer själva för att få konkurrenskraft och ordning på sina finanser. Det är den svenska erfarenheten. Spaniens och Italiens problem lär inte bli lösta bara därför att deras skulder delas av fler.
När länder som Brasilien, Ryssland, Indien och Kina växer och blir allt mer ekonomiskt starka, hur ska då Europa svara upp till det? Med stora transfereringar från rika länder till fattiga, eller genom reformer som förbättrar konkurrenskraft, frihandel och skapar tillväxt av egen kraft? Svaret bör vara det senare.
En annan del är att EU-budgetfrågan riskerar komma i skymundan när ledarna fokuserar på dagens lösningar på gårdagens problem. Europa bör inte missa chansen att ha framförhållning för morgondagen.
Det kan vara nödvändigt att använda befintliga resurser utan att spendera mer. Ett förslag för tillväxt kan börja med reformen av EU:s långtidsbudget 2014 - 2020. Något som Sveriges regering arbetar för.
Budgeten är på nästan 10 000 miljarder kronor. En astronomisk summa som har potential att bistå vissa europeiska länders ekonomiska problem. Detta genom att spendera mindre medel på jordbruk, som utgör runt 75 procent av budgeten och ge mer resurser till forskning och infrastruktur.
Denna kris har visat på behovet av reformer av större omfattning än som är realistiskt att diskutera och besluta om på ett tre dagar långt toppmöte. Beslut om en eventuell framtida finanspolitisk union, djupet i den ekonomiska krisen och hanteringen av de offentliga finanserna, är alla sådana som kräver ordentlig diskussion och debatt framöver.
Euroländerna kan komma att vilja fördjupa sitt samarbete, något som skuldkrisen driver på. Sverige behöver då arbeta för att vårt EU-medlemskap ska handla om det vi gick med för - ökad frihandel och fri rörlighet. Mer makt till EU i form av gemensam budgetpolitik och EU-skatter bör Sverige säga nej till.