Förövaren passerar de flesta spärrar för vad en människa är kapabel till att göra och befinner sig i ett helt annat universum där integritet och respekt, ömsesidighet och kärlek inte existerar.
De allra flesta våldtäkterna sker i det fördolda, långt bortom andra människors vetskap. En äkta man, en son, en bror, en släkting eller en vilt främmande människa. En del våldtäkter blir aldrig uppmärksammade därför att de aldrig anmäls. Offren, de flesta kvinnor men det finns också män, vågar inte anmäla av rädsla för repressalier. Eller så orkar offret inte med hela den process det innebär att utsättas för omgivningens granskning av skeendena och något av det mest intima hos en människa.
Precis som i andra rättsfall krävs bevis för att en person ska kunna dömas för ett brott. Oavsett hur bestialiskt och fruktansvärt ett brott är måste bevisen vara tydliga. Det handlar om vår allas rättsäkerhet. Tummar vi på beviskraven övergår vi till godtycket. Oavsett rättsfall måste risken för godtycke minimeras.
Hur kan människor sjunka så lågt som att helt på sina egna villkor ta för sig av någon annan människas kropp? Vad känner sådana som våldtar? Har de någon ånger efteråt, eller är de bara stolta över att ha lagt ner sitt byte? Hur förhindrar man att nya våldtäkter sker? Kan en våldtagen människa någonsin komma tillbaka till livet före våldtäkten? Kring våldtäkter är frågorna många. Rättegången mot de gruppvåldtäktsmisstänkta männen här i Västervik, har säkert fått många att fundera och reflektera. Nu står det klart att de frias i brist på bevis. Lita till domstolens beslut, säger några. Minska beviskraven, ropar andra. Experter och allmänhet, alla med olika funderingar kring domslutet. Balansgången är svår och det blir ett problem för oss alla om människors tillit till rättsväsendet minskar. Likväl blir det också ett problem för oss alla om godtycklighet blir lag.
Vad som däremot inte är någon svår balansgång är att ta avstånd från den människosyn som ligger till grund för ett handlande som resulterar i våldtäkt. Denna syn som kännetecknas av att se vissa människor som mindre värda, lätta och villiga att underkuvas och till för att vara andra till lags. Ingen människa har rätt till någon annan människas kropp om inte denne givit sitt medgivande. Gängvåldtäkter utförda av ungdomar eller våldtäkter genomförda i hemmets lugna vrå - oavsett vilket - är de precis lika oacceptabla, förnedrande och förringande.
Vi har alla en skyldighet att stå upp för människovärdet och respekten för människans integritet. Var än tendenserna till dessa människoföraktande handlingar finns måste motståndet markeras. Och ett nej är alltid ett nej.
Ola Mårtensson