Det är en fantasisumma som sorgligt nog garanterar varken det ena eller det andra i den av brandfacklor upplysta grekiska huvudstaden. Det är fortfarande långt ifrån säkert att den grekiska staten klarar av att betala det veritabla berg av lån som löper ut den 20 mars.
De krav som euroländerna och Internationella valutafonden nu ställer - bland annat sänkta minimilöner och en minskning av antalet offentliganställda med 150.000 personer fram till år 2013, är nödvändiga men kanske inte tillräckliga. Den grekiska statsskulden tickar på över 160 procent av BNP och målet är att få ner den till fortfarande skyhöga 120 procent till år 2020.
Vad som nu faktiskt kommer att hända är ovisst: tidigare grekiska löften har inte honorerats och flera politikers tomma ord om bot och bättring fyller inget annat syfte än att vältra över skulden på kollegorna. Varken högerpartiet Ny Demokrati eller det socialistiska partiet har en god historia av finansiellt ansvarstagande.
De övriga euroländerna betalar nu priset för det bristfälliga regelverk som tillåtit slösaktiga länder att låna den egna valutan till låg kostnad. Men även om det var eurosamarbetet som möjliggjorde den uppkomna situationen, är problemet - att länder frestas spendera mer än de har råd till - förstås äldre än valutaunionen.
Således har också Sverige, som från bekväm läktarplats följer den grekiska tragedin, viktiga läxor att läsa från den moderna Atenska skolan.
Grekland lånade stora summor under förevändning att bygga den moderna kunskapsekonomi EU-ledarna så gärna talar om, men istället plöjdes sedlarna ner på det kortsiktigt mest bekväma sättet: kraftigt höjda löner för offentliganställda och skenande pensionsutbetalningar.
Precis som i det populära tv-programmet Lyxfällan framgår konsekvenserna av upplånad konsumtion tydligt: räntorna äter upp inkomsterna och låntagaren befinner sig i ett än värre läge än förr.
Statsminister Fredrik Reinfeldt utspel om höjd pensionsålder mötte hård kritik, men knappast konstruktiva motförslag. Av Greklands situation framgår faran med att öka statsskulden för att upprätthålla välfärden.
Den grekiska situationen förvärrades också av att de största löneökningarna skedde i den offentliga sektorn. Den allmänna lönenivån drogs upp, det blev dyrare att anställa och den grekiska ekonomin kom i än högre grad att bäras av lågproduktivt jordbruk.
Om de inhemska företagens arbetsplatser och konkurrenskraft ska bevaras, bör avtal om löneökningar istället följa exportindustrins dito.
På det området har Sverige en god tradition att hålla fast vid.
Att Sverige deltar, om än i begränsad utsträckning, i den europeiska hjälpen till krisens Grekland är förmodligen rätt. Både nya nödlån och avskrivningar av tidigare dito är antagligen nödvändiga för att få landet på fötter igen.
Viktigast är ändå att minnas vad som föranledde den grekiska krisen. Och att den svenska oppositionen i riksdagen förefaller farligt sugna på att begå samma misstag.