Dokumentärfilmen Kongoveteranerna, regisserad av Marika Griehsel, premiärvisades i SVT på torsdagen. Filmen handlar om Sveriges första FN-soldater som tjänstgjorde i Kongo i början av 60-talet och om när 20 av dem år 2012 åkte tillbaka.
Under besöket passerar soldaterna vallgravar, byggnader och fält. De beskriver vad de varit med om och vilka trauman de upplevde där för mer än 50 år sedan. Det är berättelser om hur svenskarna arbetade i kaotiska flyktingläger för att dela ut mat som inte räckte till alla. Om hur landet var fyllt av konflikter. Om hur de som åkt från Sverige för att bevara freden befann sig i krig, i eldgivning. Det är berättelser om kamrater som inte följde med hem.
Syftet med filmen är att ge FN-soldaterna utrymme att berätta sin historia. Den visar en nyanserad bild av den negativa rapportering som media kablade ut om soldaterna på 60-talet, och ger dem den upprättelse som de så väl förtjänar. En soldat beskriver återvändandet till Sverige från Kongo efter kriget som att de ”lämnade in grejerna och åkte hem” och att ingen brydde sig om deras mående efteråt.
Cirka 70 000 svenska soldater har genom åren tjänstgjort i Sveriges namn i olika insatser för att bidra till fred runt om i världen. Arbetet är riskfyllt och vissa drabbas av fysiska och psykiska besvär efteråt. Att kunna identifiera och snabbt hjälpa den som drabbats av ohälsa borde därför vara en självklarhet, men det är det inte. Trots att deltagande i internationella insatser är ett viktigt instrument för Sveriges säkerhetspolitiska arbete får veteraner inte tillräckligt mycket stöd och erkännande.
Det var inte förrän 2010 som Sverige fick en veteranpolitik. Då beslutade regeringen under försvarsminister Sten Tolgfors (M) om en politik med utgångspunkt i att alla veteraner, militära som civila, bör få stöd före, under och efter tjänstgöring.
Sedan dess har en veteranlagstiftning införts, veterandagen har fastställts och ett monument har uppförts på Djurgården i Stockholm. På veterandagen 2014 fick äntligen Kongoveteranerna sitt officiella erkännande från Svenska staten, men tyvärr 50 år för sent. Att nationellt och enhälligt uppmärksamma och hylla dem som riskerar liv och hälsa för fred borde alltid vara en självklarhet.
S/MP- regeringen bör visa framfötterna och fortsätta det arbete som Alliansen startade. Den har ett ansvar att se till att den allmänna kunskapen om internationella militära insatser ökar. Att förutsättningarna för att ge veteranerna stöd, uppföljning och rehabilitering blir bättre och att det finns ett sammanhållet skyddsnät för de som kommer hem från krig.
Hittills har inte den nya regeringen visat prov på en ansvarsfull försvars- och säkerhetspolitik, men den har alla möjligheter att prioritera veteranpolitiken högt. De som åker ut på uppdrag idag ska inte behöva möta samma tafatthet som Kongoveteranerna gjorde. Militär och civil personal på fredsuppdrag förtjänar erkännande för de insatser de gör.