För precis 150 år sedan tecknade kung Karl XV en förordning vars betydelse för eftervärlden i många avseenden saknar motstycke – den fullständiga näringsfriheten infördes i Sverige. Det innebar att människor för första gången fritt fick starta och driva företag. Innan dess hade reglerna varit såväl hårda som många. Till exempel var det nästan förbjudet att driva företag på landsbygden och den som ville starta eget var först tvungen att be sina konkurrenter om lov. 1864 års näringsfrihetsreform skulle komma att förändra alltsammans.
Tidigare har ledarredaktionen kallat näringsfriheten för en ”bortglömd jubilar” och det på god grund. Förvisso anordnar föreningen Centrum för näringslivshistoria en serie seminarier på årsdagen och nyligen utkom de med ett imponerande praktverk med anledning av jubileet, men så mycket till firande är det knappast tal om. Detta trots att reformen tog den karga Norden från fattigdom, till en sekellång period av tillväxt under åren 1870-1970 – alltså det välstånd som möjliggör allt från efterlängtat fredagsmys till den av svenskarna så omhuldade välfärdsstaten.
Frågan är om tystnaden inte beror på att det långvariga välståndet gjort oss väl blinda. Att det med tiden fått oss att utveckla en något märklig syn på entreprenörer och ibland en genuint dålig attityd till företagande.
Kustpilens personal anslöt sig under tisdagen till den strejk som fått tågen att stanna i södra Sverige. Fackförbundet Seko ligger bakom stridsåtgärden som innebär att det med kollektivtrafikens hjälp är mer eller mindre är omöjligt att ta sig från Västervik till Linköping.
Trots svårigheterna för pendlarna, stödjer många fackmedlemmarnas kamp. Möjligen för att de anser det rätt av facket att säga nej till arbetsgivarens önskan om att avskeda och sedan återanställa 65 heltidsanställda på deltid. Men kanske lika mycket för att de lärt sig att alltid ta den svage löntagarens parti i kampen mot den starke arbetsgivaren. En vilja som bygger på goda intentioner, men som gör det lätt att slå dövörat till inför arbetsgivarnas invändningar om att fackets bud i princip innebär att företaget får betala de anställda heltidslöner för deltidstjänster.
På samma vis var det enkelt för kommuninvånarna att rösta vänster i Europaparlamentsvalet. Kanske för att de vill se socialdemokraten Martin Schulz som sin spitzenkandidat i kampen om ordförandeposten i EU-kommissionen och därmed var villiga att förbise det faktum att den europeiska vänstern har föga att erbjuda näringslivet i Tjust. Mer troligt är dock att valet till stor del kom att bli en fråga om facklig mobilisering. Och att många kommuninvånare lydigt gick till valurnan för att de i första hand betraktar sig som fackmedlemmar, snarare än som anställda med förstahandslojaliteten till det företag där de fått möjlighet att arbeta. Om så är fallet, är det ett påträngande problem för kommunen.
För låt oss vara ärliga med att det finns oändligt många bättre platser att driva företag på än i Tjust, det är inte minst nedläggningen av det välmående Akzo Nobel i Gamleby ett bevis på. Geografiskt är kommunen avlägsen, infrastrukturen är undermålig och företagen finner inte den arbetskraft de söker på orten. Detta till trots är bygden näringslivstung. Många av de traditionella industriföretagen är fortfarande trogna sina orter och andelen besöksnäringsföretag växer. Den senare tillväxten krönt av prestigeprojekt som Slottsholmen och Gotlandsbåten. Projekt som skapats av kapital vilket lika gärna hade kunnat investeras någon annanstans. Dessa företagare har dock valt Västervik. Visst för att de ser en potentiellt god affär i sina verksamheter, men lika mycket för att de känner för bygden och vill erbjuda människorna som lever där en möjlighet att försörja sig.
Minnet av näringsfrihetsreformen visar att det inte finns någon anledning att ta det lokala näringslivet för givet. Ett första steg dit är insikten om att de ständigt slitande människorna bakom nidbilden av den illvillige arbetsgivaren är den verkliga förutsättningen för ett välmående Tjust.