Till skillnad från norsk folkyra och finska presidentbaler, håller sig svenskar och danskar med något mer återhållsamma nationaldagsfiranden. Dock betyder det knappast att svenskar eller danskar skulle älska sina länder mindre eller att veckan inte bjudit på uppvisningar i nationell chauvinism, i syskonrivalitetens heliga namn.
Inte minst finner man exempel på den saken i en kulturdebatt som uppstått mot bakgrund av det danska teveprogrammet Blachman – en pratshow där två danska män konverserar framför en naken kvinna, något som fått svenska feminister och jämställdhetsivrare att storma såväl i svensk som dansk media.
För att reda ut grannländernas respektive syn på jämställdhet och förhoppningsvis förståelsen för dessa, arrangerade dagstidningarna Dagens Nyheter och Politiken ett replikskifte mellan den danske antropologen Dennis Nørmark och den svenska vänsterfeministen Nina Björk.
Nørmark menar att danskarna betraktar svenskarna med stor oförståelse i frågan om jämställdhet. Det är på inga vis så att danskar skulle vara mindre jämställda eller förespråka någon patriarkal könsmaktsordning. Tvärtom menar han att man i någon mening kommit länge i sitt jämställdhetsarbete. Detta eftersom man är mån om att könen har samma förutsättningar samtidigt som man bejakar män och kvinnors olikheter. Det har givit danskarna en mer nyanserad syn på saken vilket skulle kunna förklara varför man till skillnad från grannlandet har lyckats rösta fram en kvinnlig statsminister.
Dessutom ser Nørmark med oro på utvecklingen i Sverige. Han betraktar debattklimatet i grannlandet som hätskt och hatiskt. Vidare menar han att vårt land gått från sexuellt frisinne till att bli ett feminismens svar på Saudiarabien. Det vill säga att pendeln har slagit över och istället för att sträva efter jämställdhet, har man nu upprättat ett samhällsklimat som enbart hyllar kvinnliga egenskaper vilket sätter krokben för den manliga befolkningen. Han befarar att detta slutligen kan leda till att de svenska männen känner sig så kvävda att de vänder jämställdhetsarbetet ryggen.
Föga förvånande delar inte Björk den danska verklighetsbeskrivningen. Hon betraktar det svenska jämställdhetsarbetet som en politisk kamp om makt och resurser. Det hela handlar om vilken politisk dröm som driver samhället framåt och denna är enligt Björk att kön ska var helt oviktigt. För att komma dit, måste man ta resurser från männen som grupp och tilldela dessa till kvinnor som grupp. Dessutom tänker man inte fråga männen om lov på vägen. Enligt Björk är kampen långt ifrån över eftersom männen fortfarande bär på mest kapital. Dock har man i Sverige kommit längre på vägen eftersom man inte tolererar den sexism som enligt henne råder i Danmark.
Givetvis skriver Nørmark medvetet polemiskt i sin skildring av det svenska debattklimatet, men hans resonemang har goda poänger. Nyligen censurerade Systembolaget en öletikett från ett danskt bryggeri vilken visade en lättklädd kvinna och icke-feministiska jämställdhetsdebattörer som Per Ström och Pelle Billing har tvingats lämna offentligheten på grund av det aggressiva klimatet. Säga vad man vill, men sådant rimmar onekligen illa med ett land som ofta slår sig för bröstet i frågan om yttrandefrihet.
Dessutom kan man ställa sig frågan om hur talande Björks resonemang är för den svenska synen på jämställdhet. I skrivandets stund finner man med all sannolikhet få som anser att kvinnor inte ska få en lön likvärdig männens för samma utförda arbete. Man finner lika sannolikt få som inte anser att män och kvinnor bör skyddas av samma lag och rätt. Så långt tycks alltså Björk ha rätt. Dock finner man knappast mer än en handfull som ser familjelivets vardagsbekymmer som en politisk kamp mellan förtryckare och förtryckta eller sig själva som försökskaniner i ett antinormativt samhällsexperiment. I likhet med danskarna anser de flesta att det finns kulturella olikheter mellan könen och sådant som rollfördelningen i hemmet reder man helst ut på egen hand, utan politiska styrmedel och självutnämnda jämställdhetsapostlar.
Björk företräder alltså den svenska vänsterns snarare än allmänhetens syn på världen och varandet. Dessutom är det långt ifrån första gången som vänstern går ut och knäpper våra grannländer på näsan i frågor om kultur och moral. Men detta missionerande för sin egen förträfflighet gör vänstern lika chauvinistisk och moralistisk som de rörelser den anser sig bekämpa. Den är helt enkelt ett uttryck för ett svenskt storebrorskomplex med politisk klangbotten. Det vill säga att man tror sig veta bättre än sina nordiska småbröder och politiska meningsmotståndare. Därför måste deras okunnighet avslöjas och nåde den som kämpar emot.
Om inte fler än Björk och hennes meningsfränder får komma till tals i den svenska debatten riskerar Nørmarks farhågor slå in – det vore det största slaget mot jämställdhetsarbetet. För trots allt är vi inte ens i frågan om jämställdhet så olika våra danska grannar som vi gärna vill tro – till den heliga syskonrivalitetens stora förtret.
Joakim Tholén