LEDARE: Tvång är inte lösningen

Eriksson fick i november 2009 uppdrag att kartlägga och ge förslag på hur det går att förbättra mottagandet av ensamkommande barn och hur fler kommuner ska teckna avtal med Migrationsverket. För fem år sedan kom det knappt 400 ensamkommande barn till Sverige ett antal som ökat enormt de sista åren. Beräkningen för i år: tretusen barn. Systemet för mottagandet har inte hängt med i hur verkligheten förändrats. Långa väntetider på transitboenden drabbar barnen då de först efter några månader flyttas till en kommun för stadigvarande placering. Anledningen är att för få kommuner tecknar avtal med Migrationsverket. Rapporten visar på den oro och de förutfattade meningar till varför kommuner väljer att inte teckna avtal. Till (bort)förklaringarna hörs svårigheter att hitta kompetent personal, lokalbrist och svårigheter att kunna erbjuda ungdomarna en meningsfull fritid. Det rödgröna blocket har sagt att de tänker införa en tvångslagstiftning. Men tvång skördar sällan några framgångar. Eriksson visar på flera förslag för att förbättra mottagandet på frivillig väg. Steg ett: Se barnen som resurser i vårt land. De ensamkommande barn som anländer är ofta fyllda av ambition, företagsamma och redo att göra rätt för sig. Med ett gemensamt ansvar hos alla kommuner kan de även få möjligheten att starta ett nytt liv i Sverige. Avståndet mot att teckna avtal präglas av en oro hos kommunerna för deras egen förmåga att klara uppdraget och en okunskap. Det mest intressanta förslaget i rapporten är en regionaliseringsprincip. Vilket avser att regionerna får ansvaret för mottagandet och i sin tur kan dela på ansvaret inom regionen, detta skulle kunna medföra mycket god samverkan och möjligheter till rationaliseringar. Ensamkommande barn blir ofta stämplade med en "tyck synd om mig" - stämpel. Våra egna känslor om krig och flykt ligger till grund för antaganden om vad barnen behöver. I verkligheten är det långt ifrån alla som är så traumatiserade att det påverkar det vardagliga livet. Barnen är snarare mycket mer motiverade än andra nyanlända. Den massiva anhöriginvandringen som målas upp har inte heller visat sig stämma då endast 5 procent har hämtat hem sina släktingar. Visst måste vi alla inse att den situation vi befinner oss i nu inte gynnar någon. De konsekvenser som blir är att barnen blir sittande längre på transitboende där det inte finns samma resurser till en lyckad integrering som i mottagningskommunerna runt om i landet. Vi måste solidariskt dela på ansvaret och det är inte rimligt att tro att de kommuner som står för transitboendena ska ta hela Sveriges ansvar. Men att tro att tvång skulle vara lösningen på problemet är bara en illusion. Det måste finnas vilja och engagemang för att integreringen ska bli lyckad.

Ledare: Tvång är inte lösningen

I fredags överlämnade Björn Eriksson rapporten Hem, ljuva hem till Migrationsminister Tobias Billström.