I Etiopiens huvudstad Addis Abeba pågår i dagarna ett FN-möte. Det handlar om finansieringen av de 17 nya globala utvecklingsmål som ska ta vid från och med september, efter de åtta milleniemålen som formulerades år 2000 och bland annat gått ut på att fattigdomen i världen skulle halveras till år 2015. Det målet nåddes för övrigt redan för fem år sedan, vilket skvallrar om att sådant som ekonomiska framsteg spelat större roll än FN:s agenda.
Med på mötet i Addis Abeba finns statsminister Stefan Löfven (S), biståndsminister Isabella Lövin (MP) och finansmarknadsminister Per Bolund (MP). I den svenska delegationen ingår också tjänstemän från Sida och representanter från näringslivet. På DN Debatt (13/7) redogjorde biståndsministern för Sveriges tre främsta prioriteringar under FN-förhandlingarna. För det första handlar det om att omvandla kapital- och skatteflykt till investeringar i hållbar utveckling, eftersom ”skatteintäkter är grunden för gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning”. För det andra ska steg tas mot en grön ekonomi. För det tredje betonas att jämställdhet skapar resurser.
Redan i den första prioriteringen hoppar biståndsministern dock över flera tankeled. Välstånd skapas inte genom skatteintäkter, utan genom fungerande institutioner och näringslivsklimat. Illa fungerande skattesystem tillhör ett av de vanliga problemen i länder där befolkningen drabbas av fattigdom, men det hänger dessvärre också ofta ihop med bristfälliga samhällsinstitutioner överlag. Inte sällan ser det ut så i kombination med korruption, vanstyre och i värsta fall våld och konflikter. Trots, eller kanske på grund av, att Sverige kandiderar till FN:s säkerhetsråd och att ett av de största hindren för utveckling och fattigdomsbekämpning är korrupta styren och konflikter, står inte motverkande av detta med bland de svenska prioriteringarna.
Märkligt nog nämns i detta sammanhang inte stärkta demokratiska rättigheter och friheter varken som ett värde i sig eller som en förutsättning för att nå de nya målen. Inte heller arbetet för jämställdhet nämns för sitt egenvärde, men däremot som ett ”verktyg”. Det beror sannolikt på att FN-mötet i Addis Abeba handlar om finansieringen och inte om de nya utvecklingsmålen i sig. Den liberale debattören Fredrik Segerfeldt fångade i en formulering på sin blogg (13/7) det underliga i att alls diskutera den frågan: ”Utveckling kostar ingenting, utan är en process som skapar resurser.” Fokus flyttas från utvecklingen i sig till biståndspolitiken.
Biståndsministern betonar i debattartikeln att Sverige är en viktig aktör som många länder lyssnar till. Den positionen borde Sverige ta tillvara bättre för att möta kvarvarande och nya utmaningar. Tala mindre om omfördelning och mer om friare handel, ekonomisk tillväxt och stärkta rättigheter för individer så att de har möjlighet att lyfta sig ur fattigdom och förtryck.