Sverige har sedan några årtionden tillbaka en förvånansvärt god tradition av avhållsamhet från att lagstifta om allt som kan vara farligt. Det är till exempel fortfarande tillåtet att tala i telefon vid bilkörning och att cykla utan en cykelhjälm på huvudet. Liksom att lyssna på musik när man går på tåget. Det betyder inte att det är klokt att göra just detta. I trafiken är det dessutom rimligt att ställa höga krav på samtliga trafikanters beteende, eftersom olyckor oftast drabbar även dem som beter sig bättre än olycksvållaren.
Men det finns ändå goda skäl till att avstå från att lagstifta om allt som kan uppfattas som ett osunt beteende. Inte minst att många riksdagsledamöter ser enkla poänger att kamma hem genom populistiska utspel. Det mest aktuella exemplet gäller folkhälsofrågorna.
Det är enkelt att förstå varför såväl socialistiska som borgerliga politiker lockas av att förbjuda och reglera tobaksrökning, skräpmat och andra mindre hälsosamma levnadsvanor. Folkhälsofrågor är i ropet och en av huvudreglerna i det politiska spelet är att inte förhålla sig passiv i populära debatter. Att konstatera att människor rimligen bör fatta egna ansvarsfulla beslut, utan politiska pekpinnar, är oftast svårare att artikulera än nya, käcka initiativ och utredningar. "Krafttag mot de seriösa problemen", som det brukar heta.
Förbudsproblematiken slutar inte med den statliga styrningens inneboende omoral. Förbuden har nästan alltid ingen eller ringa effekt. Det första året märks en mindre skillnad, sedan är man tillbaka på den tidigare nivån, eftersom ordningsmakten omöjligen kan kontrollera förbudens efterlevnad. Eftersom förbudsivern ofta drivs av små men högljudda lobbygrupper är det folkliga stödet sällen så stort som media låter påskina. Effekten blir då inte endast ett ökat politikerförakt, utan också en minskad respekt för lagar och påbud i gemen.
Av tradition är det de liberala riksdagskrafterna, i synnerhet inom Moderata samlingspartiet, som stått upp mot slentrianmässiga förbudsförslag. I Nya moderaterna inryms emellertid en lika välmenande som entusiastisk paternalism, vars anhängare - beväpnade med en arsenal av sockerskatter och statligt subventionerade gymkort - inte tvekar att ta strid för folkhälsan. Det är en oroväckande utveckling.
Borgerligheten bör ta ställning mot sådana populistiska utspel och stå upp för den personliga friheten. Ett sådant budskap skapar inte endast ansvarstagande samhällsbyggare, utan stärker också respekten för den goda devisen "Förbud är till för att respekteras". Då måste nämligen förbuden vara få och välriktade.