I förra veckan presenterade Riksrevisionen en granskning som visar att Utrikesdepartementet och Sidas valutahantering gör att staten skickar ut mindre bistånd än vad som är möjligt för pengarna. Förra året rörde det sig om cirka 40 miljoner kronor på grund av ofördelaktiga växelkurser. En sådan valutahantering bidrar knappast till de fastslagna riktlinjerna om resultat och kostnadseffektivitet i det svenska biståndet.
Sverige är en av de största biståndsgivarna i världen. Under 2013 uppgick det svenska biståndet till 31 miljarder kronor. Då kan 40 miljoner kronor ses som en liten andel. Men i proportion till exempelvis Radiohjälpens ”Världens barn”, som samlade in 71 miljoner kronor förra året, skiljer sig summorna inte väldigt mycket från varandra.
En bidragande orsak till Sidas problem är att Riksgäldens ramavtal för betalningstjänster inte säkerställer bra växelkurser. Gälden har inte heller gett Sida tillräckligt stöd.
Riksrevisor Claes Norgren menar att det är viktigt att varje svensk krona ger så mycket bistånd i dollar, euro och pund som möjligt. Det är ingenting att tvista om. Regeringen bör se till att det svenska biståndet präglas av en god valutahantering. Riksrevisionen menar därför att Riksgälden överlag bör arbeta mer aktivt för att stödja myndigheter i arbetet med att förbättra sin valutaväxling.
Riksrevisionen har i samband med rapporten rekommenderat Sida att omgående gå över till en mer aktiv hantering av valutaköp och stärka kompetensen i valutafrågor. Det är med andra ord fullt möjligt att effektivisera valutahanteringen.
Sidas överdirektör Bo Netz säger att myndigheten givetvis vill att biståndsmedel ska användas på bästa sätt. Han menar dock att han är tveksam till om Sida ska ha egen expertis inom valutahanteringsområdet. Det finns andra myndigheter inom statsförvaltningen som har bra kompetens inom valutahandel och Sida ska kunna räkna med bra stöd från dem, menar Netz.
Oavsett var kompetensen för valutahandel ska ligga, måste biståndet nå fram. Det är inte konstigt att det svenska biståndet, som präglas av ständiga dilemman, är omtvistat. Vad händer med pengarna, vad gör biståndet egentligen och bör det kanske fungera på något annat sätt?
Alla håller inte med om att Sverige ska bedriva biståndsarbete på det sätt som görs, med en viss procent av statsbudgeten. Men de flesta håller nog med om att när det väl görs ska det göras med kunskap och effektivitet, så att pengar inte försvinner. Med en Ebolaepidemi på en kontinent, som dessutom riskerar att bli världshotande, och människor på flykt undan terror på en annan är summor som 40 bortväxlade miljoner inte helt obetydliga.
Så länge Sverige har ett statligt biståndssystem är det oansvarigt mot såväl skattebetalare som biståndsmottagare att en del av resurserna försvinner – på grund av bristande kompetens.