Många är de svenska politiker som oroas över den dåliga uppslutningen kring valurnorna under Europaparlamentsvalen. Hittills har det nämligen aldrig varit fler än 45,5 procent av väljarna som valt en parlamentariker till Europaparlamentet. Ett valdeltagande som förvisso spelar ganska väl med de övriga medlemsländernas men likväl beskrivits som katastrofalt och ett påträngande demokratiproblem, i takt med att unionen får allt mer inflytande över svenskarnas vardag.
Mest upprörda är landets folkpartister. EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) beskriver valresultatet som ”erbarmligt lågt” och partiledare, utbildningsminister och vice statsminister Jan Björklund (FP) skrädde knappast orden när han i veckan menade att riksdagspartierna ”duckar om Europafrågan”. Orsaken till detta beror enligt utbildningsministern på att andra riksdagspartier vill dölja splittringen i partileden när det kommer till frågan om unionens framtid, vilket bidrar till det låga valdeltagandet (SvD 3/1).
Björklund står knappast på någon lösan sand i frågan och kan med gott mod kritisera sina kollegor. Han företräder trots allt ett parti som länge beskrivit sig som landets mest Europavänliga, vilket i det här fallet betyder vänner av ett EU som får betydligt mer makt över medlemsländerna. Likaså kan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna luta sig tillbaka i trygg förvissning om att de som principiella motståndare åtminstone har en tydlig åsikt i unionsfrågan, även om det råder en och annan oklarhet om vad som i sådana fall skulle vara alternativet, annat än fullständig isolering.
Även om de övriga riksdagspartierna menar att EU i huvudsak är av godo, höjs de kritiska tongångarna. Exempelvis ersätter Kristdemokraterna federalisten Alf Svensson med skeptikern Lars Adaktusson, Moderaterna vill balansera unionsvänliga parlamentariker som Gunnar Hökmark med kritiker som Carl-Oskar Bohlin under devisen ”Nu tar vi Nya Moderaterna till Bryssel”, Socialdemokraterna säger sig vilja riva upp det av EU-domstolen avgjorda ”Lex-Laval” och Centerpartiet har gått från att tala om ”Europas förenta krafter” till att EU befinner sig alldeles för långt bort från väljarna.
Så visst vinner unionskritiken mark, men vad betyder det, egentligen? Vilka delar av unionssamarbetet är partierna kritiska mot och vad vill de att unionen ska vara om ett halvsekel? Det är frågor som i dag saknar självklara svar, inte minst för gemene man.
För att hjälpa de osäkra partierna på traven, finns en fråga som alla bör kunna besvara under valrörelsen: Vill man att unionen ska bli en europeisk superstat, eller inte? Det är den stora ödesfrågan under valrörelsen, överställd alla andra eftersom den avgör hur mycket makt som kan skuffas över till Bryssel utan att man passerar gränsen för EU:s befogenheter. Dessutom är det en högst relevant fråga med tanke på att unionen utvecklats till ett helt annat samarbete än det svenskarna röstade ja till 1994.
För det parti som svarar ja på frågan finns föga egenvärde i medlemsländernas självständighet. Då kan man gladeligen tillskjuta Bryssel mer makt, utan att det sätter några käppar i hjulen för Europatanken. Då sällar man sig dessutom till den linje som förespråkas av bland andra Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso, som tillsammans med kommissionärer som Viviane Reding talar ogenerat om behovet av ett ”Europas förenta stater”.
Om moderater, socialdemokrater, kristdemokrater, miljöpartister eller centerpartister nu inte delar drömmen om den europeiska superstaten, kan man onekligen undra varför partierna inte tydligare försvarar medlemsländernas självständighet, eller varför man ger missnöjespopulismen och den yttersta vänstern fritt spelrum som den federala utvecklingens främsta kritiker.
Kanske är det för att Björklund har helt rätt – att många av riksdagspartierna är för splittrade i Europafrågan för att rakryggat driva något annat än en vag linje och därför duckar för en ordentlig debatt om unionens framtid.
En sak är dock säker: Innan de osäkra riksdagspartierna tydligt kan redogöra för väljarna hur alternativet mellan ett rungande ja eller nej ser ut, kan man knappast förvänta sig att fler ska gå till valurnorna. Ännu mindre att det ska gå annat än bra för riksdagens extrema ja- eller nejsägare i det kommande EP-valet.
För vilka andra rörelser har i dag ett långsiktigt svar på den allt viktigare Europafrågan?