Apophis är 270 meter i diameter. Det låter lite, men om den träffar jorden skulle det ske med en kraft motsvarande 65 000 Hiroshimabomber. Namnet är med andra ord väl valt.
Fredag den 13 april 2029 kommer Apophis att passera på en tiondel av avståndet mellan jorden och månen - under våra kommunikationssatteliter.
Sju år senare finns det en risk Apophis träffar vår planet rakt i plytet. Den landar i så fall i havet mellan Kalifornien och Hawaii. Tsunamin utplånar hela USA:s västkust och orsakar ofattbar förödelse på allt land som vetter mot Stilla havet.
Men var lugn! Risken för en träff 2036 bedöms vara 1 på 250 000. Problemet är att Apophis inte är den enda dödsbringare som susar omkring därute. Och de har träffat vår planet förr.
Mest känt är det nedslag på Yucatánhalvön som ledde till att dinosaurierna utrotades tillsammans med tre fjärdedelar av alla arter för 65 miljoner år sedan.
Ett i jämförelse blygsamt exempel är den meteorit på 60 meter i diameter som exploderade i luften ovanför Tunguska i Sibiren år 1908. Det skedde med en kraft motsvarande 3 000 Hiroshimabomber, och brände upp allting inom trehundra kvadratkilometer. Om explosionen skett ovanför St Petersburg skulle det inte blivit något kvar av staden.
Vår kartläggning av de himmelska hämnarna har tagit fart på senare år. Man tror att det finns omkring 200 000 objekt större än 100 meter i vår planets närhet. Men rymden är stor och objekt på några hundra meters diameter är svåra att upptäcka. Likväl kan de förinta hela nationer.
Så sent som 2009 upptäcktes ett jordnära objekt större än 2 kilometer i diameter. Om ett sådant skulle träffa på land skulle det förstöra en yta stor som Frankrike och orsaka globalt klimatkaos för åratal framöver.
Ändå är det få som tar hotet från skyarna på allvar. Trots att risken är omkring 1 på 2000 att en stor kollision inträffar under vår livstid. Som kosmologen Carl Sagan påpekat skulle få av oss sätta oss i flygplan om risken för att krascha var så stor. Men vi kan inte välja att inte bo på planeten jorden.
Däremot kan vi välja att vara proaktiva. Utöver bättre kartläggning av skyarna måste vi planera för vad vi kan göra om vi upptäcker en jätte på väg hit. Alla sätt att få en asteroid att ändra sin bana, genom att till exempel fästa raketer på den och "knuffa" den i en annan riktning, är svåra, dyra och kräver framförhållning.
Samtidigt är det svårt att tänka sig en viktigare, eller mer hedersam anledning att utforska rymden än för att skydda mänskligheten från utplåning.