Regeringen vill rita om Sverigekartan. Åtminstone den administrativa uppdelningen i län och landsting. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) presenterade förslaget i Dagens Nyheter måndagen den 23 mars. Frågan om sammanslagning har utretts två gånger, senast för tio år sedan men ledde då inte till handling. Är det dags nu?
Regeringen menar det. Argumentet om den så kallade likvärdighetsprincipen lyfts fram. Den går ut på att rätten till lika kvalificerad samhällsservice oavsett var i landet man bor. Det är ett viktigt mål men det nås knappast med yttre förändringar av det här slaget. Centralt för debatten om likvärdighetsprincipen är den ojämna vården i landet. En viktig åtgärd på detta område är att hitta bra metoder för läkares kompetensutveckling. Sedan årsskiftet är det förbjudet för läkemedelsbranschen att sponsra landstingens fortbildning vilket i praktiken gjort den omöjlig att genomföra. Det har slagit framför allt mot orter utan universitetssjukhus. Det finns anledning att vara vaksam mot företags intressen i offentligt finansierad verksamhet, men som det är nu är risken stor att svenska läkare går miste om nödvändig fortbildning. Med tydliga regler kan det lösas utan tung omstrukturering.
Den senaste utredningen om länsindelningen, färdig 2007, rekommenderade att landet delas upp i sex regioner, med ungefär en miljon invånare i varje. Civilministern vill inte ge besked om det är den indelningen han tänker sig nu. Eftersom det istället för ytterligare en utredning ska tillsättas två förhandlingspersoner kan vi dra slutsatsen att regeringen i stor utsträckning håller sig till de besked som gavs 2007. Förhandlingspersonernas uppgift blir att medla i konflikter kring de nya regiongränserna som oundvikligen kommer uppstå.
Det är en mycket omfattande process som Socialdemokraterna vill dra igång. Funktionen hos de många institutioner som skall sammanfogas kommer att utmanas under en längre tid, om inte stora resurser avsätts för omläggningen. Vill man ha något gjort snabbt och bra blir det dyrt, det gäller även offentlig verksamhet.
Det finns också ett värde i att beslut fattas så nära de berörda som möjligt. Det ökar engagemanget i beslutsfattandet och i utvärderingen. Om Sverige delas upp i sex delar kommer det bli svårt att ta hänsyn till lokala förhållanden.
Är omstruktureringen nödvändig? Kan man inte lösa problemen med mindre ingrepp? Kommer stordriftsfördelarna att uppväga förlusten av lokal anpassningsförmåga? Civilministern Shekarabi avslutar sin presentation i Dagens Nyheter med att berätta om Axel Oxenstiernas stora insats på 1600-talet för landets förvaltning och betonar dennes pragmatiska inställning i frågan. Shekarabi verkar också vilja göra en stor, minnesvärd insats men frågan är hur pragmatisk han är. Det är inte första gången politiker motiverar onödiga eller omogna projekt med att informera om vilket år efter Kristi födelse vi hunnit till, att tiden i sig kräver förändring.