När Sofia Arkelsten för omkring två månader sedan intervjuades i Dagens ekos lördagsintervju var frågan om de privata partibidragen en het potatis. Arkelsten försvarade de hemliga bidragen benhårt. Hon var dessutom okunnig i frågor som handlade om storleken och omfattningen av olika privata bidrag till partiet - vilket fick henne att framstå som oengagerad i frågan och dessutom oinitierad.
Nu är det andra bullar. Och väl är det - för utan öppenhet i vem som är givare och gynnare finns det risk för att misstankarna om korruption ökar. I veckan presenterade Arkelsten Moderaternas omsvängning i frågan på DN-debatt. I artikeln i DN argumenterar hon för öppenhet och transparens som om hon aldrig gjort något annat - men för två månader sedan var det helt andra toner. Är det att vara inlyssnande och lyhörd, att för två månader sedan inte ens yppa någon självkritik utan benhårt försvara sin ståndpunkt och nu ha svängt om helt? Eller är det att vara en politisk vindflöjel? Därom råder säkert delade meningar - men i sak är det riktigt att förespråka öppenhet om de privata partibidragen.