De flesta åker till Slovenien för att sola, bada och handla billigt. Men landets inre regioner är också värda att upptäckas. Vi tog en biltur genom ett av EU:s minsta länder.
Vi färdas genom små medeltida byar. Vita hus och grå stenkyrkor badar i kvällssolens ljus och mot en fond av snötäckta alptoppar lyser körsbärsträdens rosa blommor.

Vi befinner oss inte långt från den italienska gränsen, i den bördiga Karstregionen i västra Slovenien. Karst är liksom Brda några mil norrut ett område där varje ny vägkrök tycks dölja en ny vingård med tillhörande provning.
Sakta men säkert börjar mörkret falla. Vårt härbärge för natten blir en gård som hyr ut rum en mil norr om Nova Gorica.

Nästa dag lockar floden med fiske i världsklass och hisnande turer med kajak och kanot. Men det fridfulla vattendraget bär på mörka minnen. Här gick gränslinjen för en av de blodigaste fronterna under första världskriget, Socafronten, där över en miljon människor fick sätta livet till.
Striderna stod mellan de italienska trupperna och kungariket Österrike-Ungern som Slovenien tillhörde på den tiden. I Kobarid, några mil norrut, finns ett känt museum som berättar om de oglamorösa förhållandena uppe i bergen. Författaren Ernest Hemingway har i klassikern "Farväl till vapnen" berättat om livet längs Socafronten. Han tjänstgjorde som frivillig ambulansförare på den italienska sidan.
- Det händer att man hittar hjälmar och annat, när man vandrar omkring i skogarna här omkring, säger Vesna Valentincic som äger gården där vi hyrde rum över natten.
Vesnas farfar var bara sex år när hans familj tvingades fly till nuvarande Österrike för att komma undan striderna. När de återvände var allting ödelagt. Man fick börja om från början.
- Jag tror att vårt läge har gjort oss lite mer ÈelastiskaÇ. Man tvingas att anpassa sig och lära sig flera språk. Min mormor hade fem nationaliteter under sin livstid, skrattar Vesna.

Ett av de mest givna stoppen på sightseeingturen i Slovenien brukar vara sjön Bled. Den når vi efter en dust med slingriga vägar i de Julianska alperna och en avstickare förbi klassiska skidorten Kranjska Gora.
I skymningen är sjön högtidlig och ödesmättad, tunna molnslöjor stryker kring de omgivande bergen och på en klippa ståtar en mäktig borg. Sjön skulle dock inte vara den attraktion den är utan den sagolika miniatyrö som ligger mitt i. Där finns en kyrka och ett par hus som man kan ro ut till med hyrd eka.
Förutom sjön och de vackra omgivningarna har dock inte Bled så mycket att erbjuda. Vi bestämmer oss därför att ta motorvägen de få resterande milen till huvudstaden Ljubljana. Staden har under ett par år hajpats som "det nya Prag" eller till och med "det nya Budapest". Men trots detta så har den lilla metropolen inte förvandlats till en turistfälla - ännu.
Den som väntar sig ett överflöd av deppig östtristess kan se fram mot en överraskning. Ljubljana är enormt inbjudande, med en välbevarad stadskärna från medeltiden, omgiven av centraleuropeisk barockarkitektur av senare datum, och modernare inslag uppförda av stadens store son, arkitekten Joze Plecnik. Det vilar ett småstadsaktigt lugn över staden, samtidigt som den inte saknar en modern puls.
Efter att ha utforskat Ljubljanas nattliv påbörjar vi morgonen därpå vår återfärd mot kusten. Landskapet blir mjukare, och vägen omgärdas av cylinderformade cypresser och alléer av pinjeträd. Det känns som att vara i Italien, även om vägskyltarna skvallrar om att vi fortfarande är kvar i Slovenien. Känslan håller i sig även när vi anländer till hamnstaden Piran. Venetianska villor med balkonger, en lång strandpromenad och en stor blank piazza mitt i byn. En gata som heter Via Lenin är det enda som antyder att vi befinner oss i en före detta kommuniststat. Där konstaterar vi att vi fortfarande har bensin kvar i tanken, trots att vi kört runt halva Slovenien.