Vi sitter i vardagsrummet på Enbacken i Almvik. Utanför fönstren breder det småskaliga odlingslandskapet ut sig bort mot skogsranden.
Mellan oss på bordet ligger den nya boken, "Vart tog du vägen, drottning Kerstis kråka?", med Olof Gyllings stiliga blåkråka på omslaget.
– Jag ville ha en fängslande titel, säger Claes och sneglar på boken.
Han hade funderat länge på att skriva en sådan här bok. Landskapets omdaning, inte minst odlingslandskapet, är något som har intresserat honom sedan tidiga tonår.
Han växte upp i utkanten av Alingsås i Västergötland, med "ett ben på landet och ett i stan", som han själv uttrycker det.
Redan som barn var han ute mycket och strövade i skog och mark. Blommor och andra växter roade honom, men också fåglar.
När han började fundera på att göra en bok om det förändrade landskapet, kom han på att han kunde använda fåglarna:
– För att kunna beskriva hur landskapet har förändrats, måste jag vara konkret. Därför valde jag att berätta om fåglarna, för att de finns i olika biotoper.
Sedan 1850 har nio fågelarter försvunnit som häckfåglar i Sverige, medan nästan 40 har tillkommit.
– Allt är inte mörker. Det finns positiva tecken också. Det får vi ta fasta på. Men det hindrar inte att jag tycker att det är bekymmersamt när fåglar som har funnits hos oss i hundratals kanske tusentals år, är på väg bort.
De fyra fåglar som han har valt att titta närmare på är blåkråkan, dubbelbeckasinen, mellanspetten och den svarta storken. Av dem är det bara dubbelbeckasinen som finns kvar som svensk häckfågel.
Gemensamt för de fyra skildrade arterna är att de har väldigt specifika krav på sin livsmiljö, vilket har gjort det besvärligt för dem, när landskapet förändras så fort som i dag.
– Specialisterna har det svårt, men generalisterna klarar sig, konstaterar Claes Siöstedt.
Blåkråkan och mellanspetten trivdes i de stora ekskogar som fanns förr, där det fanns gott om insekter att äta och hål att bo i. Blåkråkans sista fäste i Sverige var dock tallskogen på Fårö, där det sista paret häckade 1967.
– Det finns forskare som tror att mellanspetten kommer tillbaka, men jag tror inte att blåkråkan gör det. Vissa fåglar lever i kanten av sitt utbredningsområde, och då är de extra känsliga, säger Claes Siöstedt.
När det gäller den svarta storken, vill den ha blöta skogar med kraftiga träd och orörda bäckdalar. Det är en skygg fågel, som inte vill ha folk inpå sig.
– Den vill vara i fred, förtydligar Claes Siöstedt.
Precis som många andra fågelarter har "odinsvalan", som den också kallades, decimerats genom jakt. En del ansåg att den svarta storken betydde otur, men många fåglar sköts också för nöjes skull.
Före utdikningarnas tid var det vanligt att man slog med lie och tog hö på mader och fuktängar. Där trivdes dubbelbeckasinen, som var vanlig på många håll i landet i mitten på 1800-talet. Men den jagades hårt, något som i kombination med den snabba förändringen av landskapet fick stammen att krympa i rask takt.
Claes Siöstedt har en folkbildningstanke med boken. Vi har alltmer fått ett "antingen- eller landskap" med antingen skog eller åker. Hagmarker och slåtterängar har minskat, vilket har drabbat många fåglar.
"Vart tog du vägen, drottning Kerstis kråka?" är en fyllig och intressant redogörelse för hur vår mänskliga verksamhet påverkar dem vi har omkring oss. Som den sanne bibliotekarie han är, har Claes Siöstedt också tagit med en omfattande – 17 sidor lång! – litteraturförteckning med tips på fler böcker i ämnet.