Jonna efter en av alla operationer, men trots tummen upp så mådde hon inte speciellt bra på insidan.
– Jag var för sjuk och hade för stora problem med kroppen för att kunna jobba heltid. Men enligt allmänläkarna och försäkringskassan var jag inte tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven, förklarar Jonna Fribke.
Vi slår oss ner i soffan i hennes lilla lägenhet som ligger på ovanvåningen hemma hos Jonnas föräldrar i Ankarsrum och hon börjar berätta sin historia.
För snart fyra år sedan tog Jonnas mentala ork helt slut efter många år av problem med kroppen. Hon orkade inte längre kämpa för sina rättigheter som sjuk. För att rädda sin psykiska hälsa så tog hon beslutet att sluta brottas med myndigheterna och skriva ut sig själv. Hon gjorde ett aktivt val att ställa sig utanför samhällets skyddsnät, helt utan någon form av inkomst. Ett nytt kapitel i hennes liv skulle påbörjas.
– Jag sålde min bostadsrätt inne i Västervik och flyttade hem till mina föräldrar i Ankarsrum. Min plan var att leva så billigt jag kunde på mina sparpengar ett tag. Göra några fler operationer för att få ordning på min trasiga kropp och sedan ta tag i mina skrivardrömmar. Jag ville gå några skrivarkurser och börja försörja mig som författare, berättar Jonna och tittar bort mot högarna med utskrifter av egenskrivna alster som ligger på hennes skrivbord bredvid den bärbara datorn.
Ännu ett av alla sjukhusbesök.
Men kroppen ville inte vara med på Jonnas plan. Hon hade i flera år haft problem med en infektion inuti sin ena skinka och läkarna konstaterade att det handlade om en komplicerad fistelproblematik. Dock kunde dom inte hitta någon lösning och mängder med undersökningar samt operationer avlöste varandra. Komplikationerna var svåra, många och återkommande. En misslyckad operation ledde till att läkarna oplanerat tvingades att sätta in stomipåse och i samband med detta gjordes andra misstag av vården som ledde till bland annat blodförgiftning och proppar i lungorna.
– Efter den misslyckade operationen hamnade jag i ett enormt mentalt mörker med depression och självmordstankar. Allt detta gjorde att jag stängde av omvärlden och antog en hårdhet för att försök hantera det, förklarar Jonna.
En dag bestämde hon sig plötsligt för att skaffa höns och inom kort flyttade tre kycklingar in i Jonnas lägenhet i en stor bur.
– Plötsligt kände jag mig behövd, jag fick ett syfte. Jag kunde inte längre ligga kvar i sängen och tycka synd om mig själv hela dagarna, jag var tvungen att kliva upp ur sängen för att ta hand om mina små kycklingar. Mina älskade höns blev min räddning, dom är helt underbara och har så härliga personligheter, säger Jonna.
Hönorna blev Jonnas räddning ut ur mörkret.
Hönorna betyder otroligt mycket för Jonna.
Vi går ner för trappen från hennes lägenhet, tar på oss skorna och går ut för att hälsa på hos hönsen i trädgården. Hönsen är först lite avvaktande mot den nya personen som är på besök, men snart kommer de nyfiket fram. Hönan Scilla hoppar upp på Jonnas axel för att komma riktigt nära en stund, innan den hoppar ner igen.
Samtidigt försöker vi prata vidare om hur livet ser ut nu och hur hon ser på livet idag.
– Det är lite av en radikal acceptans. Det är vad det är och jag kan inte ändra det som hänt. Jag verkar ha en lite trasig dna-stege och en kropp som inte vill samarbeta. Idag mår jag hyfsat bra mentalt, jag tar en dag i taget, berättar Jonna.
Jonna bor sedan några år tillbaka hemma hos sina föräldrar i en egen lägenhet på ovanvåningen.
Hon har nu levt i fyra år helt utan inkomst och har fortfarande kvar lite sparade pengar från lägenhetsförsäljningen tack vara att hon kunnat leva så billigt. Hon är även otroligt tacksam för att hennes föräldrar låter henne bo där hemma gratis. Utan deras stöd hade det inte gått. Men att bo hemma är inget hon vill göra resten av livet, så tankarna snurrar på hur saker och ting ska bli.
– Jag skulle så gärna jobba och ha en inkomst, men min kropp tillåter det inte. Jag känner att jag inte är värd någonting, att jag inte platsar i samhället, säger Jonna mycket dämpat och klappar en av sina hönor som sitter hos henne.
Försiktigt har Jonna börjat fundera på framtiden.
– Min stora dröm är att leva på att skriva, att någon gång få ett förlag att vilja publicera något av mina alster. Jag skriver mest poesi och lyrik, men det verkar inte sälja så bra tyvärr. Tills den dagen kommer så får jag hålla mig till mina dagböcker som varit mina bästa vänner under alla dessa sjukdomsår, säger Jonna.