Dovhjorten hÄller balansen mycket skickligt pÄ bakbenen innan han slÄr till med skallen ...
Ăven fyrfotadjuren ute i skogen tycker att det Ă€r jobbigt att sparka fram mat i den djupa snön. Visserligen Ă€r det ingen skare utan bara lössnö, men förhĂ„llandena Ă€r Ă€ndĂ„ lite kĂ€mpiga.
Leif berÀttar att han en dag sÄg hur tre dovhjortar kom gÄende pÄ uppfarten till huset.
â I vanliga fall Ă€r det mest den nyare delen av Ankarsrum som har besök av dovhjortar, vi som bor i de gamla villakvarteren har mest besvĂ€r med rĂ„djur och vildsvin, sĂ€ger han.
Men hjortarna visste vart de var pÄ vÀg. De gick raka spÄret fram till familjens fÄgelmatare, reste sig pÄ bakbenen och börja mycket mÄlmedvetet att stÄnga pÄ dem.
â Det var uppenbart att det hĂ€r var en handling som de var vĂ€l förtrogna med, sĂ€ger Leif.
... och lÄter hornen slÄ ner fÄgelmatarna.
Efter ett par minuter hade de tre musketörerna lyckats med sitt uppdrag; samtliga fÄgelmatare var nerslagna och lÄg tillintetgjorda pÄ marken. Fröna mumsade de snart i sig, de hÄrdfrusna talgbollarna bjöd lite mer motstÄnd. Men efter diverse invecklade tuggbestyr (hjortdjur saknar ju framtÀnder i överkÀken) sÄ lyckades de mala ner Àven talgbollarna till svÀljbar storlek.
â Följderna blir att vi mĂ„ste plocka fram stegen nĂ€r vi ska hĂ€nga upp fĂ„gelmatare hĂ€rnĂ€st. För de hĂ€r tre herrarna kommer med stor sannolikhet tillbaka för att vittja fler godisautomater, sĂ€ger Leif.
Den vÀnstra dovhjorten bÀr ivÀg med en av fÄgelmatarna för att försöka fÄ ut den snöklÀdda talgbollen som ligger i botten. Den högra studerar den sista fÄgelmataren som fortfarande sitter i trÀdet.
HÀr har dovhjorten lyckats pilla ut talgbollen ur automaten och hÄller pÄ tugga den sÄ den blir svÀljbar.
Den största dovhjorten tar sig an den sista fÄgelmataren och efter nÄgra sekunder sÄ ligger Àven den i snön.