VT följde med den kommunala hemtjänsten i Ankarsrum en solig sommarmorgon, för att känna av hur det är.
Vi blir fler och fler äldre som kräver mer och mer vård. Och vi vill bo kvar hemma.
Då är hemtjänsten lösningen.
Men det är jättesvårt att hitta personal som vill ha de jobben.
– Jobbet har ett dåligt rykte. När jag var yngre skulle inte jag heller jobba i äldrevården och torka bajs hela dagarna, som kompisarna sa, berättar 32-åriga Lisa Västerlund i bilen på väg mot Blackstad.
Hon skulle bara prova med städning under ett sommarjobb, men fastnade precis som hennes mamma och systrarna. Nu vill hon inte byta.
– Det är väldigt underbetalt. Jag gick från ett välbetalt jobb som personlig assistent. Men lönen är inte allt. Att få hjälpa människor och känna att jag gör något meningsfullt är viktigare. Den stora delen är den bra delen, det dåliga är bara en liten del, tycker Lisa.
Den här morgonen har hon tre besök på sin lista.
Tre kvinnor ska få hjälp att starta upp dagen.
– De betyder jättemycket. Jag hade inte klarat mig utan dem, säger 90-åriga Aina Bjerkinger när frukosten dukas fram.
Hon är rullstolsburen och kämpar för att komma tillbaka från den olyckliga aprilveckan förra året.
– Jag ramlade i köket och bröt vänster lårben, sedan fick jag en stroke och ovanpå det en hjärtinfarkt, inom samma vecka. Jag läser mycket och försöker träna upp fingrarna, berättar hon.
Hos Gun Green i Skälhem möter svarta katten "Smirre" upp och vill ha mat.
Här har Gun bott hela sitt liv. På altanen trivs pelargoner och begonia lika bra som Gun i sin hammock.
– Jag har fått öroninflammation och idag behöver jag din hjälp med örondropparna, säger Gun till Lisa.
Härifrån har Gun inga som helst planer på att flytta, till något annat boende.
– Nej, svarar hon med en bestämd blick som är omöjlig att missförstå.
– Här ska jag bo till de får bära ut mig. Förresten, jag har inte tid att dö. Jag har så mycket jag måste göra. Jag kan inte ha det bättre och jag skulle inte klara mig utan er, säger hon till Lisa.
Innan vi rullar tillbaka mot Ankarsrum måste bilen tankas.
Det blir många mil i det vidsträckta området, där ett 30-tal anställda ska se till 117 brukare spridda i Ankarsrum, Hjorted, Blackstad, Blankaholm, Totebo, Solstadström och Gunnebo.
Lisa fortsätter berätta om sitt jobb. Om både glädje och sorg.
– Det är ett underskattat jobb. Det är roligt med skiftande uppgifter hela tiden. Det är olika människor med olika behov. Jag kommer att fortsätta. Det är viktigt att man trivs med det man ska göra halva sitt liv. Det är ett otroligt roligt jobb som aldrig kommer att försvinna.
I september ska hon gå upp till heltid och hon funderar på att utbilda sig till undersköterska.
Tänker du själv på hur du vill ha det när du blir gammal?
– Jag ska bo hemma så länge jag kan. Jag hoppas att det finns någon som jag när jag blir gammal, som kan hjälpa mig. Men jag har faktiskt inte tänkt så tidigare, svarar hon eftertänksamt.
När vi närmar oss Ankarsrum berättar Lisa om skillnaden hon ser från när hon började jobba i vården.
– Jobbet har blivit svårare i och med att fler är sämre. När jag började var de flesta pigga när de kom in på boenden, nu vill man vara kvar hemma till man är döende. Det är ju bra om förutsättningarna finns, funderar Lisa Västerlund när vi är tillbaka vid hemtjänstkontoret på Kungshöjden.