Mina arbetsuppgifter var att bokföra insättning och uttag på bankböcker samt att utföra olika ärenden. Hela arbetsstyrkan, bankdirektören inräknad, uppgick till sju personer 1951.
Min arbetsdag började med att hämta posten. Direktören och kamreren öppnade den, innan jag låste upp dörren till banken klockan 10.00.
En kund som alltid kom in efter öppningsdags var "Andersson i luckan". Detta uttryck tarvar sin förklaring. Mittemot sparbanken låg Centralbryggeriet och i gången in till bryggeriet fanns en lucka i väggen, varifrån Andersson sålde dricka. Han ville växla till sig växelmynt.
Vi hade ingen lunchrast, så vi hade smörgåsar med oss. En i taget gick upp på andra våningen i ett utrymme, där vi kunde koka kaffe i en elektrisk kaffekokare.
Jag kommer särskilt i håg, när jag fick gå till rådhusets andra våning och hämta lagfarter, gravitationsbevis och inteckningar hos kanslisten hos borgmästaren. Hon hade alltid ett paket russin ståendes på sitt skrivbord och bjöd frikostigt varje gång jag kom dit.
På eftermiddagen vidtog bokföreningen av insättningar och uttag på bankböcker. Vi hade en bokföringsmaskin, Addo- 5 000, som helt enkelt var en additionsmaskin med förlängd vals.
Varje kund hade en bokföringskort på vilket alla transaktioner gjordes. Dessa förvarades i så kallade vaggor, som stod på en vagn.
Skolsparverksamheten var väl utvecklad. Nästan varje klass i stadens skolor hade en skolsparbössa, där varje elev hade sitt eget fack att spara pengar i. Denna verksamhet klingade dock av i de två högsta klasserna i folkskolan. Elevernas insättningar skrevs med bläckpenna i en liggare. Kulspetspennan var ännu inte uppfunnen.
I mina arbetsuppgifter ingick också att föra in räntorna efter varje årsskifte, när kunderna kom med sina bankböcker. Vi jobbade även på nyårsaftnar till cirka klockan 22.00 med att ta fram underlag till årsbokslutet.
Alla nyfödda barn fick en sparbanksbok med fem kronor på. Banken fick från BB regelbundet listor över nyfödda barn. Banken lånade ut sparbössor, som lämnades in och tömdes. Pengarna fick på den tiden räknas för hand.
Var det någon som fyllde år så fick vi alltid gå till ett konditori, som låg på Hamngatan, och köpa en kolakaka som var ett mycket uppskattat bakverk. Då drack vi alla eftermiddagskaffe tillsammans. Inom parantes kan nämnas att konditorn som introducerade kolakakan i Västervik hade kanske fått receptet av sin fru som var från Tyskland.
Arbetstempot på banken på 50-talet var inte så högt som nu och den sociala biten var viktig. Varje fredag efter klockan 14.00 gick vi tjänstemän och badade bastu i varmbadhuset. Vi hade ledigt i två timmar. Mellan klockan 16 och 18 hade banken kvällsöppet.