VT:s fotograf Anders Steiner såg på nyhetssändningarna vad som skedde och åkte ner direkt. Han var i Berlin en vecka i november 1989, och har sedan återvänt flera gånger.

– Många äldre östberlinare var skeptiska men de unga lockades av Västberlins glamour och glitter, berättar Anders som 1989 intervjuade flera av Berlinborna.

I mars 1990 återvände han till Berlin.

Artikelbild

| Muren. Plötsligt blev det fritt fram att ta sig mellan Östberlin och Västberlin.

– Något som gjorde ett väldigt djupt intryck på mig är en skylt som satts upp vid floden Spree och som var alldeles översållad med rosor. Det var en minnesskylt över Chris Gueffroy som blev den siste som sköts ihjäl under flykt från Östberlin till Västberlin. Det var i februari 1989, bara några månader innan muren öppnades.

I Berlin finns lämningarna från öststatstiden kvar överallt. Minnesmärken och permanenta utställningar är lätta att hitta. I gatan har man lagt in en sträng gatstenar som visar var den gamla muren gick mellan 1961 och 1989.

Vid ett senare besök gick Anders Steiner en guidad tur i det gamla Stasihögkvarteret, som öppnats för allmänheten.

– Det var kusligt att komma in på Stasichefens kontorsrum och veta att här hade han suttit och planerat noga hur medborgarna i det egna landet skulle övervakas minutiöst. Guiden berättade om en gång när man misstänkte att en del östberlinare tittade på tv-sändningar från Västtyskland, fast det var förbjudet. Då lät man barnen i skolorna rita en klocka, och de barn som ritade klockor utan siffror visade att de tog in västtysk tv hemma. Klockan i den östtyska tv:n hade siffror.

Artikelbild

| Vakt. Gränsvakterna kunde bara stå och se på vad som hände.

– Det gjorde mig väldigt bestört, att man använt barnen för att spionera på föräldrarna.

Maren Ziechmann i Rumma utanför Gamleby växte upp i Östtyskland i en mindre stad strax utanför Berlin. När muren föll den 9 november 1989 var hon i 30-årsåldern, hade make och tre barn.

Artikelbild

| Knackades bort. Med hjälp av hammare och huggmejsel försvann muren bit för bit. Glädjen i att få slå sönder den var påtaglig.

– Vi åkte inte in till Berlin den första kvällen. Jag hade nog en lite orolig känsla. Stämmer det att muren faller? Vad skulle hända nu? Några dagar senare åkte vi in till Berlin, berättar hon.

Efter murens fall började hon fundera på vad den nya friheten skulle kunna innebära. Tidigare var hon elektronikingenjör men det jobbet försvann när länderna förenades. I stället omskolade hon sig till lärare. Senare har hon bott med sin familj i både Japan och Kina och bor numera i Sverige.

Artikelbild

| I Berlin. Anders Steiner tog ledigt från jobbet och åkte ner till Berlin när muren föll.

Hon berättar om blandade känslor:

– I Östtyskland kände jag nog en större säkerhet. Det var inte så mycket kriminalitet och vi hade inte känslan av att det kunde hända våra barn något. Livet var mer stabilt och förutsägbart då. Man visste att man fick jobb efter att man studerat. Alla hade arbete. Nu är det mer spännande, vi vet inte vad vi har framför oss.

Artikelbild

| Från Östtyskland. När muren föll 1989 bodde Maren Ziechmann strax utanför Berlin. Numera bor hon med sin make Fred i Rumma utanför Gamleby.

– Naturligtvis är det mycket bättre nu. Vi fick frihet och kunde plötsligt köpa vad vi ville men vi hade inga pengar att handla för. Min lön som ingenjör var 635 D-Mark. När jag fick min första lön på ett callcenter efter murens fall var lönen 4000 D-Mark.

Hon betonar att det hon berättar är hennes personliga erfarenheter, och att andra levde på andra sätt. Marens båda föräldrar var röda kommunister.

– Vi hade det bra i Östtyskland. men alla hade inte det. Var man till exempel aktiv i en kyrka ficka man kanske inte studera och kunde inte skaffa sig någon utbildning.

Maren berättar att när hon träffar människor som kommer från det gamla Östtyskland, då känner de igen varandra.

– Det är en annan känsla och något vi delat, som inte andra gjort.

Att muren öppnades den 9 november 1989 berodde på att Günter Schabowski, politbyråns presstalesman, i direktsändning i tv sa att beslutet om att öppna gränsen gäller från och med nu. Ett sådant beslut hade diskuterats och planerats i den östtyska regeringen men beslutet var inte fattat. Han sa fel. Men reaktionen blev så stark och människorna bara vällde till gränsstationerna så det var bara att öppna grindarna. Snart började Berlinborna riva muren.