Ett gäng gubbar som är ute och går. Så beskrev en av Tisdagsklubbens medlemmar, Bengt O. Edberg, klubbens verksamhet, när han föreslog att VT skulle göra ett besök hos dem.
Beskrivningen visar sig stämma rätt bra. När jag hälsar på, har de just kommit fram till Hagakyrkan efter en promenad i ”Bynn”.
I den ljusa källarlokalen har Bengt O. Edberg dukat fram koppar och fat på borden. Folk slår sig ner lite här och där och börjar småprata.
Sören Petterson, en av klubbens musikbegåvade medlemmar, går bort till pianot och plockar fram dagens noter. I dag tänkte han spela ”What a Wonderful World”.
– Det är ju fint väder, säger han med en blick genom fönstret.
Tisdagsklubbens medlemmar är alltid 21 till antalet. Det är alldeles lagom, tycker de.
– Det blir för stort och ohanterligt annars, säger Gunnar ”Skruven” Nilsson, en av medlemmarna.
När någon medlem faller ifrån, tar de in en ny, så att det alltid är samma antal, men ett krav är att personen ifråga är pensionär.
Det är också bara män som är med i Tisdagsklubben.
Varje träff inleds med en promenad på uppemot en timme. Det är lite olika från gång till gång var de går.
– Vi har en ”riktkarl” som bestämmer rutten, säger Gunnar.
Han tycker att konceptet för träffarna är så bra, när de går och sedan äter lite mat från en lokal cateringfirma, Birgittas Godbitar.
– Det skulle kunna fungera i hela landet.
Äldst i gänget är Georg Johnsson från Horsö, Loftahammar, som blir 94 i höst. Han bor fortfarande kvar på föräldragården på Horsö stora delar av året. Det är bara vintertid han bor i Gamleby.
Georg är inte med på promenaderna längre, utan kommer direkt till träffen i Hagakyrkans källare, som klubben hyr ett par timmar varje vecka.
Vad är det bästa med de här träffarna?
– Det är helt enkelt att vi får träffas ett gäng likasinnade, säger han.
En annan som uppskattar dessa träffar är Claes Peterzén, tidigare Ica-handlare i Gamleby. Han tycker att det är bra att komma ut och träffa folk och gå tillsammans. Det är samma gemenskap som när han spelade golf.
Som pensionär har man inte människor omkring sig på samma sätt som när man jobbar. Man får söka upp dem själv i stället.
– Jag tycker att det här är fantastiskt. Det ser jag fram emot varje vecka, säger Claes.