Tillsammans med kollegan Margareta Berggren har Lasse haft podcasten Lasse & Margaretas psykologbyrå. Där hade Siri Ambjörnsson, producent för programmet Radiopsykologen, hört honom.

– Hon kontaktade mig och jag fick komma och göra en provinspelning. Det var roligt och jag märkte att jag gillade formatet, att sitta och prata i lugn och ro, säger Lasse.

Han var inte den enda psykologen som testades för jobbet och när han fick erbjudandet tvekade han.

Artikelbild

| Lasse Övling är en engagerad amatörskådespelare och har varit med i Teaterskeppet sedan starten.

– Ja dels tänkte jag att det kanske borde vara någon i medelåldern som gör det här och dels funderade jag på om jag är en person som kan uppfylla det här uppdraget. Och så pratade jag med min fru Maria, jag hade ju tänkt att jag skulle trappa ner på arbetet ...

– Men programmet har hela tiden stått för linjen att de vill ha en morfars- eller mormorstyp och när det gäller om jag är rätt person tänker jag att jag, med min ålder och min erfarenhet har en del att ge tillbaks av. Jag har jobbat länge med djupa psykologiska samtal och jag tror att jag kan göra det här bra. Men jag är inte Allan Linnér och jag måste göra det på mitt sätt.

På frågan om vad som gjorde att Lasse valde att bli psykolog svarar han: ”Psykolog har jag nog varit i hela mitt liv.”

Innan han kunde sätta ord på hur eller varför försökte han förstå människorna i sin omgivning genom att observera och dra slutsatser.

Artikelbild

| Lasse & Margaretas psykologbyrå var Lasse Övlings första möte med radio. ”Jag har upplevt det som enbart lustfyllt. Jag har gjort en inspelning som Radiopsykologen. Det kändes bra och blev ett väldigt berörande samtal.”

– Min mamma var riktigt sjuk och dog när jag var fem år. Min syster var nio år äldre och hade sitt eget liv. Min pappa var en kärleksfull pappa, men han drack. På torsdagarna när han fick lön satte han sig på någon av Stockholms ölpubar och spelade bort pengarna och då fanns det inga pengar till mat.

Sina första åt tillbringade Lasse tillsammans med sin familj på Söder i Stockholm.

Artikelbild

| Lasse Övling i full teaterutstyrsel i en pjäs från 2001.

– Jag lärde mig att anpassa mig för att få det jag behövde.

När modern gick bort skickades Lasse först till sin mormor utanför Ljungby. Men hon var gammal och kunde inte ta hand om honom. I stället fick han flytta in hos en barnlös moster och hennes man i Malmö.

– Jag fick höra att det är bra med lite luftombyte, men jag förstod inte att jag skulle bo där. Det fanns inte i min världsbild. Jag var helt inställd på att jag skulle hem till Stockholm. Jag hade en annan moster som bodde i samma trappuppgång som vår familj och trodde jag skulle få bo där.

Men tiden gick i Malmö och så småningom var det dags för Lasse att börja skolan.

– Det förstod jag inte heller. Varför skulle jag börja skolan där när jag skulle hem till Stockholm?

Ingen förklarade eller tog reda på hur han kände. I stället för att bli en del av familjen kände sig Lasse mer som en inneboende, berättar han.

– Man skulle ju kunna tro att ett sådant barn blir utåtagerande, men för mig blev det tvärtom. Jag var den omtänksamme schysste kompisen som tog ansvar och ställde till så lite som möjligt. Jag var scoutledare och höll på med orientering. Samtidigt mådde jag väldigt dåligt inuti.

Han gillade psykologi på gymnasiet och efter att ha pratat med en syokonsulent om framtidens yrken fastnade han för två, ingenjör eller psykolog och det blev psykolog som vann.

– Jag har tänkt många gånger att det var för att jag själv ville ha hjälp.

Men psykologlinjen i Göteborg blev en besvikelse. Efter ett år hoppade han av, flyttade till Lund och jobbade bland annat med ungdomar och annat socialt arbete. Under den här tiden träffade han Maria. Hon pluggade i Umeå och han flyttade upp dit med intentionen att fortsätta plugga till psykolog.

– Vid den här tidpunkten hade psykologutbildningen förändrats och det ingick lite terapi, en form av gruppsamtal, och det här blev en vändpunkt i mitt liv.

Lasse och Maria väntade sitt första barn och undermedvetet var han rädd.

Genom några enkla frågor i gruppterapin, som började med att de skulle blunda och tänka på en inre bild, så kom Lasses historia fram.

– Jag hörde mig själv berätta om att jag är rädd för att bli pappa.

– Det var början på min nya resa och första gången jag fick möjlighet att verkligen reflektera över mig själv.

En kompis i gruppen skulle börja med gestaltterapi, och Lasse hängde med och blev så småningom färdig terapeut. Men varken han eller hustrun fick jobb i Umeå efter examen, och de började längta söderut, helst till en lite mindre stad.

– Jag åkte på en intervju för ett jobb som distriktspsykolog i Västervik. Plötsligt får jag frågan om jag sjunger i kör. Jag gillar att sjunga, men jag hade inte precis sjungit i kör tidigare. Men jag tyckte det var bäst att säga ja.

”Vilken stämma? blev nästa fråga. ”Bas.” svarar Lasse. ”Första eller andra?” Lasse chansar på andra.

– Då säger han: ”Du får jobbet!”. Det var Jan-Evert Magnusson som ledde dåvarande Landstingskören, skrattar Lasse.

Han flyttade ner en söndag. På tisdagen var första körövningen och när resten av familjen anslöt hade han redan almanackan fulltecknad av middagar.

– Inom ett par månader hade vi ett helt nätverk av folk vi kände i Västervik, tack vare kören.

– Mottagandet har stor betydelse och jag tror att det har en stor del i varför vi har stannat i Västervik, trots att jag jobbat mycket i Stockholm.

När han nu går in i sitt nya uppdrag gör Lasse det med förhoppningen om att göra världen till en lite bättre plats.

– Att få människor att bli medvetna om att vi alla är delaktiga i allt som sker, att vi alla är en del av den stora världens frågor. Att stället för att skärma av och gå in i försvar kunna fråga sig ”Hur bidrar jag?”, det är något jag brinner för.

– Jag hoppas få sprida min erfarenhet och hoppet om att det går att förstå sig själv.