Flitens lampor lyser i Bruksgården i Edsbruk. Varje onsdag samlas här en grupp asylsökande tillsammans med folk i trakten, som på egen hand har åtagit sig att ge dem undervisning i svenska.
Vuxenskolan betalar hyra av lokalen och lite av materialet, men det mesta har ortsborna fixat själva eller fått på annat håll. En bunt Miokataloger används för att plugga in namn på möbler och väggalmanackor från Coop blir kombinerade anteckningsblock och hjälp att träna in namn på veckodagar och månader.
När VT hälsar på har deltagarna träffats åtta gånger och har två kvar. Troligen blir det sedan en ny omgång med tio veckor.
En av sju–åtta frivilliga som ställer upp och undervisar är Thobias Rubensson. Han berättar att de gör detta för att de vill lära känna varandra.
– Så att vi kan morsa på varandra, när vi möts på gatan.
Det har inte varit svårt att rekrytera ”lärare”. Många vill hjälpa till. Privatpersoner bakar bullar och skänker kaffe och frukt till fikapauserna.
Thobias Rubensson påpekar att detta inte är någon språkundervisning på samma sätt som SFI, svenska för invandrare, utan mest en social grej. De som håller i det, kallar det språkcafé.
Totalt är ett 20-tal personer inskrivna. Det varierar hur många som kommer, men flera av dem har varit där varje gång.
– Många har lärt sig mycket redan, fast de inte kunde något innan, säger Thobias Rubensson.
Fokus ligger på glosor. De nyanlända får bland annat lära sig namn på olika saker i hemmet och på sjukhuset.
Ett hjälpmedel som används är Bildordlistan. Deltagarna får kopior med sig hem från den att träna vidare på hemma.
Vid träffarna i Bruksgården är mobiltelefonen ett bra redskap för att kommunicera och översätta. Lena Karlsson, ordförande i Västra Eds intresse- och idrottsförening, försöker förstå vad Hasan Hadrus menar. De skickar telefonen mellan sig.
– Det blir mycket skratt, när man inte förstår varandra, konstaterar hon.
Hasan, som är utbildad i data i Syrien, tycker inte att svenska är särskilt svårt. Han tror att det är svårare för oss att lära oss arabiska.
Kristian Sandberg, en av de frivilliga ”lärarna”, tycker att det är kul att träffa nytt folk.
– Jag går arbetslös för tillfället. Det är skoj att kunna hjälpa till och göra något.
Krister Mattsson säger att de gör det här av ren medmänsklighet.
– Vi vill lära känna de här människorna.
Vid ett annat bord sitter Athena Airout, 24 år, med sin mamma, Maha Kadoura. Maha tycker att uttalet är svårast med svenskan. Hennes dotter har läst engelska fyra år på universitetet.
– Jag tror att det är lättare för mig, säger hon.
Athenas framtidsplan är att jobba som översättare, när hon har blivit riktigt bra på svenska. Hon säger att det är lättare att lära sig ett nytt språk om man tycker om att plugga, som hon gör.
Maha har läst psykologi och skulle vilja jobba med barn eller gamla.
– I Syrien jobbade jag i skolan, som skolpsykolog, i 15 år.
Hennes man, Khaled Airout, håller för dagen på med att lära sig namn på verktyg. Han kom med familjen från Syrien för fyra månader sedan, efter en strapatsfylld resa med båt, buss, tåg och till fots. Han tycker att människorna i Edsbruk är väldigt snälla och är glad över att få lära sig svenska:
– Det känns som en familj här. Om jag skulle välja en plats att bo på, så blir det här.