Att hon skulle bli egen företagare var ganska otippat.
– Jag har aldrig haft några sådana ambitioner innan så det slog nog lite slint. Om mitt 23-åriga jag hade sett mig nu så vet jag inte vad hon hade sagt.
– Men samtidigt hoppas jag att jag kan inspirera andra. Jag är ju faktiskt outbildad men syns i ganska många sammanhang ändå. Det går om man vill och allt jag har gjort har jag gjort på ren vilja. Jag har inte halkat in på något bananskal.
Hon lever efter devisen ”om ingen gör något så får jag väl göra det själv”. Och det var utifrån den tanken som Coffice kom till när Sarah tröttnat på att sitta hemma i villan och sköta pappersarbetet i makens företag.
– Jag trivdes inte med att sitta i ett litet rum, ensam. Jag fick inget gjort. Så jag googlade runt och hittade Coffice-konceptet. Och tänkte att ”det är ju precis så här jag skulle vilja jobba”, berättar hon.
Resultatet är ett kontorslandskap med åtta arbetsplatser, där man kan hyra in sig för kortare eller längre perioder. Tanken är att miljön ska stimulera till kreativitet och sociala kontakter. I anslutning till arbetsplatserna finns ett fik. Något som efter bara några dagar blev en snackis i stan.
– Ja, haha, fikat har tagit mer tid än vad jag trodde. Jag hinner inte riktigt sköta mitt vanliga jobb, säger Sarah som samtidigt ser en potential i fikagästerna som eventuella framtida kontorskunder.
Bara 26 år gammal har Sarah onekligen hunnit med en hel del. Hon berättar om sin bakgrund:
– Jag växte upp i Skogshagaområdet, med min mamma och lillebror. Jag hade en trygg uppväxt även om jag nu i efterhand har fattat att vi nog hade det ganska tufft ekonomiskt. Men jag märkte inte av det. Det jag främst minns från min barndom är att mamma alltid fanns där för oss och att vi alltid åt hemlagad middag tillsammans. Jag trodde att alla gjorde det och tyckte det var konstigt när jag förstod att det inte var så.
Sarah utbildade sig på gymnasiets barn- och fritidsprogram och vikarierade därefter inom barn-, äldre- och handikappomsorgen. Därefter började hon plugga till socialpedagog. Men fick snart kalla fötter.
– Alla pratade om hur lätt det skulle bli att få jobb efteråt. Men för varje kurs jag avslutade såg jag mig bara ett steg närmare ett inrutat liv där jag skulle jobba instängd i ett rum från sju till fyra, måndag till fredag, resten av livet. Det var inte så jag ville leva, säger Sarah och beskriver det hon upplevde som en livskris.
Hon hoppade av utbildningen och drog till Istanbul där hon under ett år jobbade som au pair i en turkisk familj.
– Jag trivdes bra och hade tänkt stanna kvar och söka jobb. Men så åkte jag hem till Västervik på semester och träffade Adam. Och flyttade hem. Det har jag inte ångrat, säger hon.
Adam var blivande maken och kärleken fick henne att svänga vad gällde tankarna på att bosätta sig i hemstaden.
– Tidigare hade jag sett det som ett misslyckande om man skulle bli kvar här. Nu började jag se möjligheter och tänkte att i stället för att flytta kunde jag ju stanna och hjälpa till att lyfta Västervik till ett bra ställe.
Hon började jobba i makens företag, som tillverkar och säljer ekologiska hudvårdsprodukter. Något som ligger helt i linje med Sarahs eget engagemang för naturen och miljön.
– Jag har varit vegetarian sedan jag fick bestämma själv och när jag gick på gymnasiet var jag nog lite militant. Nu kör jag min grej men respekterar att andra gör andra val. Jag försöker inte längre trycka upp mina åsikter i ansiktet på folk, säger hon.
Drömmen är fortfarande ett samhälle där allt är hundra procent ekologiskt och Sarah gör vad hon kan för att bidra. Hon har plastbantat sitt hem och vägrar klä sitt barn i fleece, som ju är ett plastmaterial. Även kaféverksamheten rider på ekovågen.
– Jag kanske förlorar ekonomiskt på det men när jag handlar råvaror till kafét här kan jag inte med att köpa billigare mjölk eller glass, som inte är ekologisk. Det sitter så djupt rotat i mig, säger hon.
Att hålla höga ideal avspeglar sig också i hennes syn på hur sonen Noah ska växa upp. Då familjen valt bort traditionell barnomsorg pusslar de för att få ihop vardagen och Noah är växelvis med mamma och pappa på deras respektive arbeten.
– Det är mycket bollande. Men vi gör det för att vi vill att han ska få starta sitt liv i en lugn hemmamiljö där han kan utforska världen i lugn och ro, säger Sarah.
Familjens val uppskattas inte av alla.
– Visst får jag onda blickar från en del. Sånt här är väldigt känsligt och en del ser det som en kritik mot deras val. Men det handlar inte alls om det. Jag vet att pedagogerna är jätteduktiga men vi gör bara det vi tror är det bästa för vårt barn. Nu behöver han inte slitas upp tidigt på morgonen och äta frukost någon annanstans än hemma, tillsammans med flera andra barn.
Omtanken om barnens bästa sträcker sig även till andras barn. Ett förtvivlat Facebookinlägg där en mamma skrev om hur ingen verkade kunna komma på hennes barns kalas fick Sarah att starta Kalasakuten. Det är en Facebookgrupp som i dag har över 4 000 medlemmar och som blivit medialt uppmärksammad även nationellt. I gruppen har föräldrar möjlighet att bjuda in till större lekdejter och kalas.
– Det känns som om det här med kalas inte är som förr. Då ville alla gå på kalas. I dag verkar det inte vara så och för den som kanske är nyinflyttad, separerad eller har ett barn som inte är så poppis i klassen kan det vara extra svårt. Jag tycker det är ett föräldraansvar att se till att inget barn känner sig utanför, även om det inte gäller ens egna. Då är det här en liten insats.
Att Sarah har ett stort socialt engagemang är uppenbart. Hon sprudlar av idéer och tankar, allt från konkreta till mer filosofiska. Och när man pratar med henne slås man av hennes förmåga att framföra sina idéer och ståndpunkter på ett övertygande sätt.
Kanske en framtida karriär som politiker är att vänta?– Haha, ja, jag har faktiskt tänkt på det. Min man tycker att jag borde bli politiker. Men jag är fortfarande ung. Jag får väl sikta på det när jag är 40, säger hon.
Har du fler idéer på gång?– Många, som jag tänker att jag ska göra när jag får tid. Men de flesta handlar om sådant där jag inte får något ekonomiskt tillbaka utan mer hjälper andra. På så vis är jag nog ganska dålig på företagande. Men jag tänker att om man nu bara lever en gång och under en begränsad tid – varför inte göra det bästa av livet?