Vi sätter oss tillsammans i ett av anstaltens besöksrum. Utanför pågår livet. Från det gallertäckta fönstret kan man se biltrafik, gräsmattor och hav.
Hernando har inte fått vara en del av det livet på två år. Och det kommer han inte få under de närmsta två åren heller. Han lever ett annat liv nu, ett inrutat och enformigt liv satt efter strikta scheman.
Bredvid honom sitter Anita Waernqvist, fängelsepräst. Hon har sin verksamhet helt och hållet innanför murarna. Under fyra tillfällen om dagen träffar hon intagna.
En av dem som går till fängelseprästen är Hernando. Han säger att Anita betyder mycket för honom. Det är den bästa fängelsepräst han någonsin träffat. Anita ler.
– Jag får höra det där i bland. Jag blir självklart glad, men tänker att ”jag har ju inte ens gjort så mycket”. Då slås man av hur lite det behövs för att hjälpa någon, nämligen att ta sig tid och lyssna.
Hernando nickar. Han berättar att det är precis det som gör att han har så mycket förtroende för Anita. Att hon ser de intagna som människor och inte som ”fångar”.
– Folk har så mycket fördomar om oss. När vissa ser på mig så ser de ett monster, inte en människa, säger han.
Hernando är vältalig. Han gör ett närmast akademiskt intryck. Han läser mycket. Skriver en hel del. Han beskriver sig själv som en sökande människa, men inte direkt troende. Men andligheten är ändå viktig för honom.
– På anstalt är det svårt att vara sig själv. Man måste hålla garden uppe. De här väggarna har ögon och öron. Men hos prästen kan man koppla av och vara den man är, det är nog därför det är så populärt att söka sig till andlighet när man sitter inlåst.
Det var för fyra år sedan som Anita bestämde sig för att börja arbeta som präst inom kriminalvården. Hon säger att hon upplevde det som Guds vilja. Hon tackade ja till uppdraget, trots att hon var rädd och nervös i början.
– Jag hade samma fördomar som alla andra. Jag trodde det skulle vara obehagligt och farligt, men det där släppte väldigt fort. Präster har ofta en väldigt hög status inne på anstalter. Idag älskar jag mitt jobb, jag ser att jag gör skillnad. Jag får så klart höra mycket hemska historier från mina klienters liv, men jag kan hantera det. Efter ett samtal tänder jag ett ljus och lägger det jag hört i Guds händer.
Anita vill inte pracka på någon sin religion, berättar hon, men samtalen har ett andligt fokus.
– För mig handlar det inte om att predika för just kristendomen utan om att lyssna och ge råd till den som ber om det.
Hernando nickar instämmande ännu en gång. Han säger att det är viktigt för honom att ingen försöker pracka på honom någon religion.
– Här inne är det ganska lätt att påverka människor, bara genom en sådan enkel sak som att locka med kaffe och bullar. Men det är inte rättvist mot vare sig sådana som jag, som befinner sig lite mittemellan, eller mot de som faktiskt vill gör en andlig resa och har blivit troende.
Så här kring juletid påminns man extra över att man sitter inlåst. Julen är förknippad med familjen.
På anstalten firas det också jul. Under lördagen ska Anita tillsammans med sina kollegor gå runt på samtliga avdelningar och sjunga julsånger och läsa ur evangeliet.
Hernando har suttit i fängelse även tidigare. För honom blir den kommande julen den fjärde bakom murarna.
– Jag har en fästmö nu. Klart man saknar henne. Det är som ett straff för ens anhöriga också att man inte får ses kring jul. Man vet att de sitter där och saknar en. Det är plågsamt så klart.
Under vårt samtal återkommer både Hernando och Anita till hur mycket de har lärt sig om sig själva av att vara innanför murarna.
– Människorna jag träffar här drömmer sällan storslagna drömmar om lyx och flärd. De har lärt sig att det inte är det som är viktigt i livet, det kan vara bra att påminna även sig själv om det ibland, säger Anita och Hernando fortsätter:
– Innan man åker in så tror man ju att man kommer sakna den där kalla ölen eller den goda köttbiten, men det går över efter en vecka. Därefter kommer den riktiga saknaden, saknaden av sin familj, sina vänner och de där stunderna som är så svåra att sätta ord på, stunden med sin bästa vän vid brasan nära havet, stunden med sin fästmö i vardagen, livet, helt enkelt.