På tisdagskvällen besökte västerviksförfattaren Monique Johansson Stadsbiblioteket för att prata om sitt författarskap. Tre böcker har det blivit, och en fjärde är på gång. Den senaste boken, ”Dom som ingen ser”, tar läsaren med på en resa i att vara nära anhörig till en missbrukare. Monique Johansson har själv en son med ett långt missbruk bakom sig.
– Det är plågsamt att vara anhörig. Man känner hopplöshet och oro hela tiden, berättar hon och tillägger:
– Jag brukar säga att man inte kan rå för att vara missbrukare, men man kan rå för att inte göra något åt det.
Hennes första bok, ”Oönskad”, handlar om hennes eget liv. Hon föddes av en ensamstående kvinna 1938. Bara det var kontroversiellt. Hennes pappa var dessutom utländsk. Mamman tog inte hand om henne utan hon fick bo hos sin mormor.
– Mamma sa att hon aldrig har tyckt om barn, ändå födde hon tre barn. Det kan låta väldigt dramatiskt allt detta, men jag ser det inte riktigt på det viset.
– Mina erfarenheter har gjort mig till den jag är, jag ser inte ner på någon och jag försöker alltid hjälpa andra.
Den fjärde boken är under uppbyggnad. Den ska heta ”Mitt namn är Donia” och handlar om en flicka från Moldavien.Skrivandet för Monique har under alla år varit ett ventil för det hon upplevt. En slags tröst. – Jag älskar att skriva och det har blivit väldigt viktigt för mig, ett sätt att bearbeta alltsammans.