Arman kom till Sverige i den stora flyktingströmmen under hösten 2015 och i juni 2016 flyttade han in hos Kristina och hennes dotter. Den första vintern blev tuff berättar de. Då hade Kristina precis blivit arbetslös och hon fick ingen ekonomisk ersättning för att hon tog hand om Arman. Men hon har aldrig ångrat beslutet.

– Vi fortsatte och vi har rest oss. Vi bestämde oss för att vi skulle göra den här resan och den är inte färdig än, säger Kristina.

När hon bestämde sig för att ta sig an Arman pratade hon först med sina barn och sina systrar, för att höra hur de ställde sig till det hela. Och de var enbart positiva.

Artikelbild

| Familj. Att hjälpa andra är något som Kristina Kaaling är uppvuxen med. Att ta in någon från en annan kultur i sitt hem kan leda till en del kulturkrockar, berättar hon, men ger ännu mer skratt och glädje.

– Jag såg till att de fick träffas och de tyckte det var självklart att jag skulle göra det här.

Arman har under tiden han bott här blivit som en extra storebror till Kristinas yngsta dotter, som snart blir 13 år, och är den enda av de tre barnen som bor hemma.

– Hon tycker det är jättetråkigt nu när Arman har flyttat till en egen lägenhet, säger Kristina och skrattar.

För tack vare den hjälp Arman har fått har han snabbt lärt sig prata svenska och kommit in i det svenska samhället, något som han själv inte tror hade varit möjligt utan Kristina.

Artikelbild

| Hjälp. Kristina Kaaling tog sig an Arman Mohamadi när hon arbetade på boendet där Arman hanmat efter att ha flytt till Sverge från Iran.

– På boendet var det ingen som lyssnade på mig och hur jag mådde. Ingen utom Kristina. Hon är lätt att prata med. Om hon inte hade hjälpt mig kanske jag hade sovit på gatan. Jag hade nog inte varit här nu, säger Arman.

För Kristina har det här med att hjälpa andra alltid varit viktigt. Hon har tidigare jobbat inom hemtjänsten, och berättar att hon fortfarande håller kontakt med och åker och träffar en del av de människor hon träffade då.

Artikelbild

| Värdefullt. För Arman är Kristinas engagemang oerhört betydelsefullt. "Jag hade nog inte varit här nu om det inte var för henne", säger han.

– Dessutom har jag det här huset som jag ärvde av min pappa. Jag och dottern använder ju bara bottenvåningen så vi hade utrymme. Och så är jag uppvuxen med att hjälpa andra. Mamma och pappa gjorde samma sak, bland annat hjälpte vi före detta missbrukare och andra som hade det svårt.

Nu arbetar Arman inom äldreomsorgen i Gamleby och läser svenska på Folkhögskolan här. Och Kristina berättar att hon är lika stolt över honom som om han var hennes egen son.

– Att få komma till Kristina är det bästa som har hänt i mitt liv. Nu känner jag mig inte ensam längre. Hon har gett mig en riktig familj, säger Arman.