På måndagseftermiddagen gästade han Gamleby folkhögskola, inbjuden av Tjustbygdens Konstförening, för att prata om såväl luffare som luffarmuseet i Boda glasbruk.
För 14 år sedan öppnade Hönsalottas Luffarmuseum. Kvinnan som har fått ge namn åt museet hette från början Lotten Johansson och föddes i trakten av Malexander i mitten på 1800-talet.
Hon gick runt i gårdarna och sålde diverse saker, som dukar och annat. Sitt namn fick hon av att hon bar med sig två levande höns i en korg på ryggen. Det skriver Malexander turism på sin hemsida.
Snacke-Per berättade att det fanns olika grupper av luffare, som sålde olika saker. En grupp tillverkade så kallat "trådtjack", i dag ofta benämnt luffarslöjd.
Till föreläsningen i Gamleby hade Snacke-Per tagit med sig en rad sådana föremål, som alla är originalverk av olika luffare.
På Hönsalottas Luffarmusum finns tusentals sådana trådföremål och dessutom runt 500 målningar, ett annat vanligt sätt för luffare att få in lite pengar.
En luffare som målade osedvanligt mycket var Herman Sixtus Andersson, som också kallades "Norrköpings-Anders", "Brokiga Blad" eller bara "HA". Han ska ha gjort flera hundra tusen målningar under sin livstid.
För att det skulle gå undan, kunde kan sätta upp flera ark med papp efter varandra på en vägg och sedan göra likadan grund till alla, med samma himmel och samma hav. Sedan fick detaljerna skilja dem åt.
Snacke-Per berättade att det fanns 200 000 luffare i Sverige, om man räknar samman alla under årens lopp. Av dem var bara mellan 1 500 och 2 000 kvinnor.
– Luffarna var ett ärligt släkte. Man stjäl inte från den som föder en, och det gjorde ju folket.