Michael Carlsson, här på Kustcamp Gamleby med Hammarsbadet, är nu på bättringsvägen. Men han konstaterar att det tar lång tid att bli frisk.
Det började som en lindrig snuva fredagen den 19 mars. På kvällen blev det bättre. Michael tänkte inte att det kunde vara något, även om tröttheten började smyga sig på.
Under söndagen var det påtagligt att något var på gång i kroppen.
– Jag hade ingen feber, men jag låg i soffan och orkade inte göra något, säger Michael.
Till vardags är han en synnerligen aktiv person. Tillsammans med sin sambo Pernilla Eriksson driver han de båda campingarna Kustcamp Gamleby och Kustcamp Ekön plus hotellet Västervik Guesthouse.
Veckan innan allt detta hände hade han och Pernilla umgåtts med goda vänner. De var "i sin lilla bubbla" och träffade inga andra. Därför var det lätt att smittspåra, när de efter ett par dagar fick veta att vännerna hade fått covid-19.
Michael och Pernilla testade sig direkt, och fick snabbt svar: även de var smittade.
Hur kändes det?
– Jag var inte orolig, för jag var inte särskilt sjuk, säger Michael.
Han började jobba igen, när han inte smittade längre, och hann till och med tänka att "det var väl inte så farligt att ha covid".
– Men sedan fick jag feber en kväll och syresättningen i blodet blev allt sämre. Det finns apparater som mäter det, som man kan köpa själv för några hundralappar.
Michael håller själv koll på sin syresättning.
På påskaftons morgon fick han åka in till akuten. Han var inte tillräckligt dålig för att åka ambulans, och taxi var ju inte aktuellt, eftersom han hade covid. Så det blev Pernilla som fick skjutsa honom. Men komma med in, fick hon inte.
Michael säger att han inte var mentalt förberedd på hur det skulle kännas att säga hejdå till varandra i ett sådant läge.
– Hon fick lämna in mig och hoppas att jag kom tillbaka igen. Jag såg paniken i hennes ögon. Det kändes tungt. Det kunde ju vara sista gången vi sågs.
Själv försökte han tänka optimistiskt, men han insåg samtidigt stundens allvar. Han fick kortison och blodförtunnande. Det gjordes en lungröntgen.
Han reagerade på hur uppmärksamma alla var, och all hjälp han fick. Han märkte aldrig på vården, hur länge och hårt personalen hade slitit.
En natt vaknade han och kunde inte andas. Eftersom det hände på sjukhuset, kunde han trycka på larmet och personalen kom jättefort. Han tänker på alla som råkar ut för sådant hemma.
Nu blev det syrgas resten av natten och nästa dag, men han slapp respirator, utan kunde åka hem i stället efter några dagar på sjukhus.
När vi träffas i vårsolen på Hammarsbadet i Gamleby, är han igång och pysslar lite i verksamheten igen, fast han är tveksam om det han gör kan kallas för att "jobba".
Pernilla blev aldrig så sjuk som han, men hon är trött och har inte fått tillbaka lukt och smak.
Michael är frustrerad över vilken tid det tar att bli frisk.
– I den andra vågskålen ligger att man har fått ett annat perspektiv. Man lever ju i alla fall, och så har man inte tänkt förut.
Michael Carlsson och Pernilla Eriksson fick fortsätta tillsammans även efter covid.
Till alla dem som är över 65 år och inte vill vaccinera sig med Astra Zenecas vaccin, säger han:
– Tänk på vad du utsätter dina anhöriga för. När det gäller risken för ond, bråd död är alla vacciner supereffektiva och ger ett bra skydd redan efter första dosen.
Angående risken för blodpropp av vaccinet, hänvisar han till forskning som visar att den risken är betydligt lägre än risken att få en blodpropp av själva sjukdomen.
– Om man överväger att tacka nej, måste man verkligen sätta sig in i att man tar det beslutet på rätt underlag, säger han.