Irene Alho är nöjd och glad över att ha duktig hemtjänstpersonal som hjälper henne med det hon behöver. Tack vare "kompisen" (rollatorn) tar hon sig runt själv hemma i villan.
Sedan Irene ramlade och bröt sig har hon behövt hjälp med de dagliga sysslorna, först en kort tid på Annagården och sedan hemma i villan på Tallgatan. Med hjälp av rollatorn – eller "kompisen" som Irene kallar den – tar hon sig dock runt i villan på egen hand, och utstrålar en stor dos energi och livsglädje.
Det hon får hjälp med varje vecka är dusch, städning, tvätt, handling och promenader. Personalen tar även in posten på morgonen, kommer med lunch och tittar till Irene en stund på kvällen.
– Rosor åt dem, de är så makalöst snälla och guld värda! Jag är så glad och tacksam för att hemtjänstpersonalen finns. Jag önskar bara att de haft en bättre lön, säger Irene.
Oftast är det ungefär samma personal som kommer. Men på sommaren, när den ordinarie personalen är ledig, kommer det en hel del vikarier. En del av dem har varit utlandsfödda.
– På semestern kom det nästan bara mörka killar. De var jättebra, även om man inte hann lära känna dem så mycket.
Hur fungerade det med språket?
– De var bra på svenska, så vi kunde förstå varandra. De var nog inga nykomlingar direkt. Men de fick skriva sina namn på ett papper när de kom, för namnen kan vara svåra.
Diskussionen om eventuella språkkrav och språktester för att få anställning inom vården har Irene ingen stark åsikt om. Det kanske kan vara bra, men samtidigt tror hon att de krav som finns idag kan räcka.
– Här det i alla fall fungerat bra.
Irene Alho tycker om att sitta med sina målarböcker.