När vi träffas har hon prästvigningen i Linköpings domkyrka i färskt minne. Söndagen den 24 januari var hon äntligen färdig präst. Hon säger att det var en efterlängtad dag.
– Det var en känsla av både stor glädje och stort allvar.
Vägen till prästyrket var inte varit spikrak, även om hon redan som 16–17-åring kände en kallelse att bli präst.
Det som fick henne att tveka var om det verkligen var rätt sätt att nå ut till människor: att bli präst i Svenska kyrkan.
Hon började läsa till psykolog i stället. Det var 2007.
Efter drygt ett år på psykologprogrammet, hoppade hon av studierna för att vara mammaledig. Sedan började hon läsa till präst, trots allt.
– Jag kände i hjärtat att jag längtade efter att börja läsa religion.
Det som fick henne att tänka i andra banor, var att hon märkte att kyrkan ändå hade en förmåga att nå människor och hjälpa till när det behövdes.
Hennes pappa gick bort i cancer. I samband med det fick hon mycket hjälp av kyrkan. Hon fick också stöd från kyrkan som ung mamma, då hon gick i samtal hos en präst.
– Det finns många som har varit Guds händer i världen för mig.
Hon tycker att man ska ha ett arbete där de förmågor man har, kommer till nytta, och i hennes fall är det prästyrket som känns mest rätt.
Emelie växte upp i Lund, och flyttade till Linköping för att plugga. Det är inte bara att börja läsa till präst hur som helst, utan man måste först få klartecken från biskopen. Får man ja då, kallas man för prästkandidat.
Men innan dess är det antagningskonferens, där man får träffa flera personer från stiftet och göra en gruppraktik. Utifrån det, gör de en bedömning av om man är lämplig att bli präst.
Prästutbildningen har gjorts om flera gånger. Nu är den nästan sex år lång.
Under studietiden har Emelie blivit mamma på nytt och till sommaren väntar hon sitt tredje barn. Hon tycker att det har fungerat bra att plugga med småbarn.
– Så länge man strukturerar sig, har man ju mycket tid för barnen.
Första året efter prästvigningen blir mycket av ett läroår. Emelie har en handledare och är anställd av stiftet som pastorsadjunkt i Södra Tjust pastorat.
I framtiden skulle hon vilja jobba som sjukhuspräst.
– Där ställs allting på sin spets.
Hon känner också varmt för människor som är fast i ett missbruk, då hon på nära håll har sett vilket lidande det är, och vad det förstör.
– Många går runt med ett tomrum inom sig, och försöker fylla det med något. Människor är sköra och har olika förutsättningar, men kyrkan kan hela och visa på en väg bort från det destruktiva.
Hon har gärna samtalsgrupper och uppsökande verksamhet för missbrukare.
– Det är viktigt att inte vara fördömande, utan visa omsorg om dem som redan är utsatta.
När det gäller kyrkans roll, har Emelie en klar bild av hur hon vill att det ska vara:
– Kyrkan ska tro på sig själv och vara en profetisk röst i samhället och visa på Guds vision för den här världen.
Hon ser kyrkan som en plats där människor ska kunna komma och fylla på med sådant som är gott, och sedan gå ut och verka i världen.
Som präst tycker hon att det är viktigt att man även håller sitt eget andliga liv levande.
– Man kan inte vara som en skogsbrand, som brinner överallt, utan mer en liten svetslåga, som verkar i det lilla.