Den senaste prästen som bodde på prästgården är Claes-Göran Thorell.
På gården med utsikt över Hallingebergs kyrka och ett böljande kulturlandskap har det bott präster i över tvåhundra år. Senast var det Clas-Göran Thorell och hans fru, som nu bor ett stenkast bort. Men 2016 lade kyrkan ut gården till försäljning. Anna-Karin Fromholtz – som tillsammans med sina bröder har ett sommarhus i Loftahammar – var i trakten, och åkte dit för att titta.
Just då råkade det vara en privat visning som pågick, och Anna-Karin fick vara med.
– Jag sa att jag "kört från Stockholm", haha. Jag minns att jag gick och filmade, och så ringde jag Per och sa: "Per, vi måste ha det här!"
Per nickar;
– Du sa: "Jag har hittat mitt drömställe", och jag svarade: jag vill vara med!
Vad var det ni föll för?
– Jag har alltid velat ha ett hus med rondell och två flyglar. Sen var det priset, läget och att det fanns en del att göra på det, säger Anna-Karin.
Per:
– Jag föll för läget, närheten till kyrkan och närheten till skogen.
Per och Anna-Karin känner sig väl bemötta av folk i trakten: "Jag upplever att folk är så varma och hjälpsamma, oavsett vem man pratar med. När sopbilen kommer kan chauffören komma ut och bara "åh, får jag klappa hunden!", berättar Anna-Karin.
Både Anna-Karin och Per är intresserade av historia – och på prästgården känner man verkligen historiens vingslag. I huvudbyggnaden finns den gamla pastorsexpeditionen, med tillhörande förråd där kyrkböckerna förvarades. På vinden står en "kistvändare" som användes när man skulle vända kistan åt rätt håll på väg ut från kyrkan vid begravningar. Det nästan 70 kvadratmeter stora allrummet skvallrar om att huset genom tiderna varit en plats där människor samlats.
– De hade folk här hela tiden. Det var syföreningsmöten, och folk kom för att skriva sig, och bikta sig, berättar Anna-Karin.
Anna-Karin och Per är förvisso inte kyrkligt engagerade – men på sätt och vis tar de sig an gården i samma anda. De vill ha ett öppet, välkomnande hem, och har ofta besök från familj, vänner och bekanta. I en av flyglarna driver de en välbesökt loppis. Anna-Karin drömmer också om att någon gång öppna en butik med lite antikviteter, enklare lanthandel och sådant som såldes i nu nedlagda Västerviksbutiken "Magnus och Eva" (byggnadsvårdsdetaljer och inredningsprylar).
– Det vore kul. Vi ser ju att det inte är svårt att dra hit folk. På Nyhults goda mathantverk brukar det ju vara smockfullt, och vi har också Mattorpet Solliden nära, säger Anna-Karin.
Prästgården ligger drygt 200 meter från kyrkan.
Per drömmer om att återskapa den fruktträdgård som en gång i tiden låg på markplätten mellan kyrkan och prästgården. På riksarkivet i Vadstena har paret hittat kartor över hur det såg ut och de 200 olika sorters äppelträd som fanns.
En beskrivning av vilka fruktträd som fanns vid Hallingebergs prästgård 1883 och 1884.
En ritning över hur den gamla fruktträdgården såg ut.
Prästgårdens huvudbyggnad är stor, bara bottenvåningen är på 270 kvadratmeter. Anna-Karin har ett stort intresse för inredning och har fyllt huset med möbler och saker från vitt skilda tidsepoker. Precis som själva huset har alla ting sin egen historia. Anna-Karin vägrar köpa nytt, så i princip allt är inhandlat på loppis eller second hand, om det inte är arvegods eller sådant paret fått. Som den gamla klockan på väggen, som Pers farfar köpte för 25 öre en gång i tiden. Eller de ståtliga tavlorna med gamla kungligheter som paret ropade in på auktion för en dryg tusenlapp.
– Jag vurmar för att ta hand om gamla saker. Det skär i hjärtat när folk slänger fullt fungerande grejer, jag tycker det är skitjobbigt, säger Anna-Karin.
Hon beskriver att gå i second hand-butiker som "ett gift", och säger att hon älskar att fynda;
– Jag går inte på NK och köper en möbel för 5 000 om jag kan hitta den på Blocket för 500, även om jag skulle ha råd att köpa nytt, konstaterar hon.
I bakgrunden står det stora hamburgskåpet som paret fick ta över.
En del av allrummet på Hallingebergs prästgård.
En gammal klocka som Pers farfar köpte för 25 öre en gång i tiden.
Det är ett rymligt hus med många rum, bara bottenvåningen är på 270 kvadratmeter.
Dörren in till rummet där kyrkoböckerna förvarades.
De stora fönstren släpper in mycket ljus.
"Kistvändaren" står på vinden, den användes vid begravningar när man skulle gå ut från kyrkan med kistan.
I allrummet står ett enormt hamburgerskåp som länge tillhört prästgården och som Anna-Karin och Per, efter korrespondens med kyrkan, fick ta över. Anna-Karin berättar att prästen Bertil Boström, också kallad helvetesprästen i Hallingeberg, brukade kasta pil på den – men att Claes-Göran Thorell lät renovera träet med hål från pilarna.
"Helvetesprästen" fick för övrigt sitt öknamn för att han nämnde helvetet så många gånger under sina predikningar, och var i ständig fejd med byborna. Han blev omskriven i tidningsartiklar och sedermera också i en bok: "Helvetesprästen och Hallingeberg". Numera pryder hans namn även en tavla på familjen Fromholtz/Anbergs toalett. Där listas även Claes-Göran Thorell och andra präster som verkat i Hallingeberg.
Anna-Karin och Per har blivit goda vänner med Claes-Göran och hans fru, och var nyligen med och firade hans 80-årsdag. Av paret har de fått en hel del berättat om huset. Bland annat om "spökerier", som många säger sig ha upplevt på prästgården. Anna-Karin berättar till exempel om ett särskilt rum på ovanvåningen, där en granne ofta känt att någon står och tittar på henne.
– När vi hade kompisar från Stockholm och gick runt i alla rum så stannade en kompis just i det rummet och sa: "här är det ingen bra karma", berättar Anna-Karin, som dock inte skräms av historierna;
– Jag har inte upplevt något själv, men jag har heller inga problem med det utan känner snarare en vördnad inför det. Det är ju väldigt många som har bott här under väldigt lång tid, så det måste ju ha hänt mycket i huset genom åren.
Gammalt bläck från en svunnen tid på prästgården.
Präster genom tiderna, på en tavla inne på toaletten.