Sveriges unika lantdjur riskerar att försvinna

Lantbrukaren Johan Widing möter upp två av sina linderödssvin på en del av hans åker där jordärtskockor nyligen skördats. Grisarna används på Bokeslundsgården som hjälpredor i jordbruket, men framför allt för att avla vidare sina genetiska resurser. Linderödssvinen är en av flera hotade husdjursraser på gården.

– Allt handlar om vad man vill göra med livet. Hade jag bara jobbat för mig själv för att tjäna pengar, åka på semester och ha en flashig bostad så är det borta när jag är borta. Arbetet med raserna är inte för evigt, men vi är en länk i kedjan för att de ska finnas kvar, säger Johan Widing.

Sedan 2003 driver han sin gård i Lyby i Hörby kommun tillsammans med sin fru. Här kombinerar han djur-, frukt- och grönsaksproduktion till en helhet.

– Vårt fokus har varit den gamla typens lantbruk, att satsa på flera inriktningar i stället för bara några få.

"Det är fruktansvärt"

Jordbruksverket har 50 raser på sin lista över svenska husdjursraser. Av dessa har 45 statusen hotad. Lantbrukare kan få ersättning för nötkreatur, gris, får och getter. Johan Widing föder bland annat upp rödkullakor, klövsjöfår och blekingeankor som alla har statusen hotad.

– Ju mer man blir engagerad desto mer märker man vilka stora hål det finns i bevarandet i dagsläget, säger han och fortsätter:

– När andra länder har haft en stolthet i att ha egna inhemska raser har Sverige väldigt mycket snabbare tittat utanför. Man har varit nyhetens folk och gillat det flashiga.

Han har länge riktat kritik mot Jordbruksverket och har varit i osämja med föreningar som arbetar med bevarande.

– Jordbruksverket skriver och säger väldigt mycket, men gör väldigt lite.

Lantbrukaren anser att det står illa till med läget för husdjursraser i Sverige.

– Det är fruktansvärt.

Sveriges unika lantdjur

Jordbruksverket har betalat ut ersättning sedan 1995 för husdjursraser. I dag arbetar myndigheten med raserna genom Landsbygdsprogrammet. Djurägare och föreningar kan inom programmet söka ersättning för bevarandearbete.

Den nuvarande programperioden, som alltid är sju år, gäller mellan 2014–2020 och har haft sammanlagt 56 miljoner kronor att betala ut i stöd till djurägare.

– Vi vet inte hur framtiden ser ut, vi lever i en föränderlig värld. De raser man använder för att producera livsmedel, där aveln har utvecklats mycket, är väldigt snäva i sin genetiska bas. Lantraserna står för en bred genetisk variation, säger Stephanie Kindbom, som är handläggare för frågor kopplat till husdjursgenetiska resurser på Jordbruksverket.

Lantras är ett begrepp inom husdjursraser. Enligt Jordbruksverket är innebörden att vissa raser har en historisk förankring till lokala platser där de haft en gradvis anpassning till både miljö och behov och att ingen eller ringa korsning ha skett med andra raser. Av de 50 svenska husdjursraserna från Jordbruksverkets lista är 45 definierade som lantraser. Det finns lantraser av nötkreatur, svin, får, get, kanin, gås, anka, höna, häst och hund.

– För i stort sett alla raser finns det en aktiv förening. Det är i nuläget stabilt, även för raserna som är få i numerären, men engagemanget behöver säkras för framtiden.

Vänder sig mot kritiken

Enligt undersökningar från Jordbruksverket blir de engagerade i frågan allt äldre. Detta är något som föreningarna ofta lyfter fram och är ett hot mot arbetet, enligt Stephanie Kindbom. Hon menar också att det handlar om pengar.

– Det är inte lika lukrativt att hålla lantraser, det gör man mer av ett intresse och egna ideal än att tjäna pengar.

– För att fler skulle vara engagerade eller vilja hålla raserna skulle det behövas mer pengar. Jag säger inte att ersättningen borde bli större, men det är ett problem att det hänger mycket på ett frivilligt engagemang.

Hon vänder sig mot Johan Widings kritik att Jordbruksverket inte gör tillräckligt i frågan.

– Att Jordbruksverket skulle ta ett större ansvar är inte rimligt. Vi bedömer nuvarande nivå som rimlig utifrån det offentliga uppdrag vi har.

Stephanie Kindbom ser trots utmaningarna med frivilligt engagemang även en styrka i arbetssättet.

– Man har landat i att det här är det mest effektiva sättet att bevara djurraserna på. Lantbrukarna som driver det här arbetet är de som har kunskapen om djuren och hur man gör det på bästa sätt. Det är ett effektivt sätt att kanalisera medlen till dem som verkligen besitter kunskapen.

"Borde kyssa fötterna på djurägarna"

På gården utanför Hörby visar Johan Widing upp sina blekingeankor. Rasen har blivit lite av ett signum för gården och han är med i arbetet för att bevara dem. Enligt honom återstår mycket jobb för Sverige gällande bevarandearbete. Han anser att Jordbruksverket har lämnat över allt ansvar på de ideella föreningarna och att det är för omständliga regler för att få stöd.

– Det är Jordbruksverkets fel att man valt att lägga sig på den nivån. Man borde gå ner på knäna och kyssa fötterna på djurägarna i stället för att göra det svårt för dem att få ut sitt stöd, säger han.

Han kommer att fortsätta att kämpa, men hoppas på förändring. Alla kan göra sitt i arbetet med att bevara husdjursraserna, menar han.

– Bor du i en lägenhet kan det vara svårt att ha kor, men genom att du stöttar andra kan de i sin tur bevara raserna.