De brygger öl på glaciärvatten i Arktis

Halvvägs mellan det norska fastlandet och Nordpolen ligger en plats känd för norrsken, isbjörnar – och sotiga gruvor. Koldriftens hundraåriga historia märks inte bara genom den svarta rökplym som stiger från kraftverket i Longyearbyen. Den har också gjort avtryck i lagstiftningen.

Att tillverka alkohol på Svalbard var olagligt från 1928 till 2014. Förbudet var ett försök att minska fylla och alkoholism hos de gruvarbetare som under många år dominerade den norska ögruppen.

Men det ställde också till problem när Robert Johansen, själv gammal gruvarbetare, ville öppna bryggeri.

– Robert kontaktade hälsodepartementet i Oslo för att få hjälp med att ändra lagen. Han fick höra att det kunde ta lång tid. Han ringde tillbaka varje månad i över sex år. Varje gång fick han höra att tillståndet inte var klart, berättar Ida Larsen för TT:s utsända.

Men så en dag – i juli 2014 – kom beskedet. Det var fritt fram att börja brygga öl på den 78:e breddgraden. Svalbard bryggeri öppnade året därpå. Än i dag ransoneras dock Longyearbyenbornas rusdrycksinköp i butik med ett särskilt alkoholkort.

"Bra gimmick"

Att driva företag på en avlägsen ö i Norra ishavet innebär många utmaningar. En är att nästan alla ingredienser måste fraktas hit med båt. Bryggeriet får malt från Finland, humle från Tjeckien och jäst från Tyskland. Etiketterna kommer med flyg.

– Men vattnet kommer från Isdammen här ute i Adventdalen. Vår öl innehåller 16 procent glaciärvatten. Det är en bra gimmick och kvalitén är väldigt bra, säger Ida Larsen som ansvarar för den dagliga verksamheten.

I Arktis går den globala uppvärmningen dubbelt så snabbt som i resten av världen. Och Svalbard är en av de platser där det går som snabbast. Det gör det extra viktigt för bryggeriet i världens nordligaste stad att tänka hållbart – även om en av åtgärderna från början kanske främst handlade mer om ekonomi än om miljöhänsyn.

– Den största utmaningen har varit mäsken, alltså avfallet efter bryggningen, säger Larsen.

– På fastlandet går det att slänga den på marken så att den ruttnar, men det går inte här på grund av permafrosten. Och vi har inga bönder som kan använda det som djurfoder och stadens bageri klarar inte av att ta emot så stora mängder.

Egen energi

I stället har bryggeriet fått lov att frakta mäsken till fastlandet – precis som större delen av allt avfall som produceras på Svalbard. Det kostade dem nästan 4 norska kronor per producerad liter öl. Det innebar att de fick betala nästan 50 000 norska kronor i månaden för att bli av med en restprodukt som folk kör långt för att ta vara på i andra delar av världen, enligt Larsen.

För att hitta en bättre lösning har man nyligen investerat i en silo där mäsken torkas för att sedan brännas.

– Den blir till energi. Allt varmvatten vi använder nu kommer från mäsken. Det är mycket mer hållbart att bränna mäsk än kol, som de gör i resten av staden, säger Larsen.

– Framöver hoppas vi kunna förse Longyearbyen med det varmvatten som vi själva inte behöver. Vi måste bara tillverka lite mer öl först.

Och produktionen väntas växa framöver. Fram tills nu har man sålt omkring 60 procent av sina produkter till barer och restauranger i Longyearbyen och resten till Fastlandsnorge. Men nu har blicken vänts mot resten av världen.

– Det har varit svårt för oss att expandera, med tanke på att vi ligger där vi ligger. Men vi ska just skicka vår första leverans till Schweiz, som blir det första land som vi exporterar till. Nu satsar vi stort på utlandet.

Enorma kryssningsfartyg

Hittills har stora delar av inkomsterna kommit in på sommaren när enorma kryssningsfartyg lägger till i hamnen i Longyearbyen, som har 2 400 invånare. Vissa fartyg har nästan dubbelt så många människor ombord och när de kliver i land tar de över hela samhället.

Det pågår en diskussion bland bybor och politiker om hur man både ska kunna satsa på turismen, som har blivit livsviktig i takt med att kolproduktionen har minskat, och samtidigt värna om den sårbara naturen som står under stora påfrestningar.

De många besökarna är väldigt bra för affärerna – men dåliga för miljön, konstaterar Larsen.

– Det går ju inte ihop, säger hon.

– Vi försöker att väga upp det genom att jobba så hållbart som möjligt, undvika plast så långt det går och hitta återanvändbara fat. Men humle kommer vi förstås aldrig att kunna odla här i Arktis.