”Jag förlorade alla väderstreck”

Vi ses på den för dagen rätt stimmiga Liljeholmskajen i Stockholm. Barn och vuxna från olika håll i staden har samlats för att ta sig ett dopp från någon av bryggorna, eller bara strosa runt med en glass i handen. Människorättsjuristen Parul Sharma har bott här länge och tycker om att platsen har blivit så öppen för alla människor.

För många är hon fortfarande en doldis. I andra sammanhang en världskändis. En snabb googling på hennes namn ger ett resultat som skulle kunna få nästan vem som helst att börja stöna över arbetsbördan.

Råd om hållbarhet

Sitt första uppdrag fick hon som nybakad jurist på svenska ambassadens Asienavdelning i Indien. Hon har jobbat med hållbarhetsfrågor inom näringslivet och på Amnesty International. År 2016 utsågs hon till ordförande för Agenda 2030-delegationen. För två år sedan satt hon som chef för Greenpeace i Sverige, men sade upp sig för att bli ansvarig för klimaträttvisefrågor på People's Vigilance Committee on Human Rights i Sydasien, som omfattar Indien, Bangladesh, Nepal och Pakistan.

Dessutom är hon vd för The Academy for Human Rights in Business som jobbar som rådgivare och utbildare för myndigheter och näringsliv inom hållbarhetsfrågor. Hon sitter också med i styrelsen för Water Aid, skriver krönikor och gör program om livsåskådning i P1:s "Morgonandakt". På det har hon sin egen rörelse sedan 20 år tillbaka, Rajdulari Foundation, som hjälper unga flickor att fortsätta i skolan.

Sörjer mamma 

Men just i sommar har hon så ofta hon har haft möjlighet sökt sig till lugnet, ut på landet eller in i skogen för att reflektera och meditera. Sorgen efter modern som dog i bukspottkörtelcancer för ett år sedan är fortfarande stor.

–  Hon var min bästa vän, säger hon och tillägger att som tur är har hon sina bröder och nära vänner.

Mamma Anita var inte bara en bästa vän, utan även mentor, lärare, och framför allt en stabil grund. Parul berättar med värme i rösten om hur noga hon var med att lära sina barn de indiska språken – urdu, hindi, punjabi och engelska. Att hon var första generationen efter Indiens självständighet och hatade orättvisor. Därför fortsatte hon i hela sitt liv att bekämpa all form av förtryck.

–  När hon dog kändes det som om min livskompass började snurra, att jag förlorade alla väderstreck. Så tror jag att det är för de flesta, men i Sverige pratar vi inte om det. Det får liksom inte plats, för att det hör till att vi alla ska förlora våra föräldrar.

"Såg förödelse"

Parul Sharmas båda föräldrar är födda i Indien men flyttade till Sverige på 1970-talet. Parul själv är så helsvensk som man kan bli – född på Danderyds sjukhus, uppvuxen i Sollentuna där hon också gick hela grundskolan. Som liten gillade hon att leka och dansa. Skolan var rolig, inte så mycket mer. Men efter en resa till Indien under jullovet i åttan förändrades mycket.

–  Plötsligt såg jag kontrasten mellan den stora urbana fattigdomen och den väldiga urbana rikedomen. Jag såg förödelse hos barn, handikappade och funktionshindrade. De bilderna etsade sig fast och jag förstod att det är rättvisefrågor jag ville arbeta med och att juridiken låg närmast till hands.

I sin dagbok skrev hon att hon ville bli ville bli advokat som Mahatma Gandhi och dansare som Michael Jackson. Väl hemma igen lade hon in en extra växel i skolan, medveten om vilka betyg som krävdes för att komma in på juristlinjen. Efter fyra och ett halvt år på Juridicum, Stockholms universitet, bar det iväg till London för mer studier. Och sedan direkt in i yrkesvärlden.

Måste få hjälpa

Fortfarande brinner hon för samma frågor som när hon var 14 år, och hon påminns ständigt om arbetet som behöver göras. Det rör sig om allt ifrån näringslivet och deras produktionskedjor, barnarbete, korruption, vattenbrist, till fattigdom, klimat och hållbarhet.

– Allt går in i varandra. Det som har förändrats är att jag som ung tog för givet att demokratiska system alltid skulle finnas – som också är en förutsättning för att vi ska kunna nå klimatmålen. Men populistiska makter tar över i Europa, Asien, Latinamerika med flera. Det blir tydligare och tydligare ju äldre jag blir. Motståndarna har ökat. Nu handlar det inte bara om ren och skär fattigdom.

Hur orkar du?

–  Vad ska jag annars göra? Jag vet inget annat jag skulle kunna arbeta med. Det handlar inte om ork – det är livskvalitet att få hjälpa andra människor. Och jag får också mycket kärlek. Folk skriver och vill tacka mig för det jag gör. Det är en höjdpunkt.

–  Det enda jag önskar nu är att mamma hade levt så att jag hade kunnat ringa henne och berättat att jag blivit intervjuad inför min födelsedag. Det hade hon tyckt om att höra.