I 25 års tid har han servat räddningstjänsten med bilder från olyckor och bränder, och han vet i alla fall ett par konkreta fall där hans bilder har varit till hjälp vid utredningen. Med ledning av bilderna har det gått att se var branden började.
Det var 1989 som Leif Pettersson började fotografera åt räddningstjänsten. Hans pappa, Åke Pettersson, var brandman. Sista året som han var med, undrade han om sonen kunde fotografera vid larm.
Förutom att plåta olyckor och bränder, började Leif Pettersson ta bilder av utryckningsfordon. Först bara i Gamleby, men sedan utvidgades intresset till att omfatta hela landet.
Snart finns det inte en enda station i landet som han inte har besökt och fotograferat. Även deltidskårer och räddningsvärn får besök av Leif Pettersson, som sedan många år tillbaka tillbringar semestern på resande fot för att fotografera utryckningsfordon.
Hans sambo, Anita Runesson, följer alltid med. Hon är även anställd i företaget.
Den gångna sommaren blev det sammanlagt 50 brandstationer i Norrland. Leif Pettersson brukar ha med sig fikabröd. Sedan sitter de och pratar. Resorna har gett dem både kontakter och nya vänner.
– Det är skitroligt, ska du veta. Vi får se så mycket, när vi åker runt, säger Leif Pettersson.
Mellan stationerna kanske de klämmer in ett besök i en blomsterträdgård, eftersom blommor är ett stort intresse för sambon.
Det händer att Leif Pettersson får åka tillbaka till samma brandkår igen, om de har skaffat nya fordon, eller att han följer efter ett äldre fordon som förflyttas, för att ta en ny bild. Han är nämligen noga med att fordonet ska vara fotograferat vid den station som det står på.
Hans stora intresse för räddningstjänsten har gjort att han är en av fyra redaktörer för Svensk Utryckningsfordonsförenings medlemstidning ”Utryckning!”. Föreningen har 700 medlemmar.
Men den vardagliga huvudsysslan för Leif Pettersson är målandet. När han startade sitt måleriföretag, i dag ett av kommunens äldsta, fick han en tuff start. Han skulle nämligen göra lumpen också. Under elva månaders tid pendlade han mellan Gamleby och Norrköping varje dag; gjorde lumpen på dagarna och målade på kvällarna.
– Det var jobbigt. Men jag hade en massa kunder, som jag fick lov att försöka serva, säger han.