Saxofonisten Carl-Henrik Fernandi, nyckelharpisten Emilia Amper gav tillsammans med konstnären Michel Östlund ett program under namnet En sång till livet.
Konserten var uppdelad i sju olika avsnitt, där dikter omgavs av musik och bilder från en projektor. Varje del hade sitt eget tema, och stämningen under kvällen skiftade från livets skönhet och skörhet, till de olika årstiderna, havet, dansen och döden.
För några år sedan hade Carl-Henrik Fernandi svårt att sova en kväll. Till slut gav han upp kampen mot John Blund, reste sig upp mitt i natten, fattade pennan och började skriva poesi. På ett år hann han med hela 200 dikter. Sju av dem framfördes under konserten och musiken och bilderna var känslomässigt kopplade till deras innehåll.
Under kvällen visade också Emilia Amper och Carl-Henrik Fernandi att de är två musikaliska tvillingsjälar. Musiken var gränsöverskridande och det folkliga och klassiska gled hela tiden in i varandra. Vi fick bland annat höra en folklig polonesse, som i sin tur byggde på ett klassiskt stycke av Ritter von Esser. De båda musikerna framförde även tillsammans bland annat en tango av Piazzola och Händels berömda operaaria Lasche chio pianga.
Konstnären Michel Östlund brukar låta musiker tolka hans tavlor när han ger utställningar världen över. Nu var det i stället hans egen tur att i bild försöka förklara vad musiken kunde tänkas betyda.
– Jag utgick från det folkmusikaliska när jag målade mina tavlor. Jag hittade också inspiration från en gammal bok som jag har fått av min farfar. Den handlar om mönster och broderier från förr, förklarade han själv.
Emilia Amper spelade dessutom egna kompositioner och underhöll åskådarna med intressanta berättelser om hur musiken hade kommit till. Guppande sälar, som stack upp sina ansikten i vattnet under en konsert i Nordnorge, hade gett namnet till en polska. Den första svåra, blyga kärleken låg bakom Ut i mörka natten och sorgen över en död vän blev inspirationen till Butterfly bazar.
Carl-Henrik Fernandi fick också visa prov på sin virtuositet under kvällen. Han skiftade mellan såväl sopran, som alt – och barytonsax, när han spelade stycken av von Koch, Bonneau och Milhaud. Han framförde även en transkription av några satser ur Bachs första cellosvit.
Till slut, när skymningen började falla över Västervik, och ljuset inte längre var så påträngande från de stora glasfönstren i Marieborgskyrkan, så kunde publiken bättre njuta av Michel Östlunds färgstarka tavlor.