Jag stod vid t-korsningen Södra Järnvägsgatan-Esplanaden och rakt framför mig låg järnvägsövergången och det var där jag såg det; personen som satt på vägräcket. Eller satt är nog inte rätt ord. Personen i fråga liksom hängde med överkroppen. Jag tyckte att det såg lite underligt ut att sitta där. Det kanske inte är det första stället att välja ut som viloställe. Nästintill mitt i trafiken, så nära järnvägen och mitt i mörkret. Dessutom såg personen ut att lida helvetets alla kval med tanke på kroppsspråket.
I stället för att ta till höger vid Esplanaden traskade jag ett stycke till. Jag drevs av lika delar nyfikenhet och ett behov av att kanske bistå denna medmänniska med något. Jag kisade med ögonen men tyckte att personen på något sätt hade ändrat form. Nu hängde personen inte utan mest satt med benen utslängda mitt i gatan. Det såg helt enkelt inte klokt ut! Jag kom närmare och då slog det mig; det var inte alls någon som satt där. Mörkret och min relativt dåliga syn hade spelat mig ett spratt. I en särskild vinkel hade ett elskåp och vägräcket tagit formen av en person. Falskt alarm. Jag stannade upp och småskrattade för mig själv. Sedan gick jag hem.
Den här anekdoten för mig osökt in på ämnet kroppsspråk. Hur för vi oss egentligen ute bland folk och i möblerade lokaler? Är vi uppsluppna på en fest kanske vi skrattar med hela kroppen och slår oss för knäna. Är det däremot så att vi inte har någon större lust att vara på festen kanske vi för oss på ett annorlunda sätt; skrattet är nervöst, blicken flackar och gesterna är sparsmakade. Vi kanske till och med går så långt att vi trumpet sitter i en fåtölj med både armarna och benen i kors och utstrålar en genuin känsla av ”kom inte närmare för då smäller det!”
Det här med kroppsspråk fascinerar mig oerhört och ute på stan kan jag ibland få för mig att iaktta människor. Där kommer en kvinna som har ofantligt bråttom. Man ser det eftersom att hon går med snabba, målmedvetna steg och blicken riktad mot marken. Kort därpå kommer en ung kille. Han strosar gatan fram med släpiga steg och ser ut att inte ha bråttom någonstans. Han stannar vid nästan varje skyltfönster och låter blicken flyta över sakerna bakom glasen. En eftermiddagsflanör, helt enkelt. Helt utan måsten och ledig från sitt arbete.
Har du någonsin reflekterat över ditt eget kroppsspråk? Hur är du hemma? På jobbet? Bland vänner? Syns det på dig om du är glad, ledsen, förbannad eller bara trött?
Mitt eget kroppsspråk är givetvis helt och hållet i linje med min personlighet; jag gestikulerar vilt, tittar gärna folk i ögonen och skrattar både mycket och gärna. Ofta åt mig själv. Fotstegen är målmedvetna, ryggen lite krökt och blicken fäst vid målet. Å andra sidan kan jag vara oerhört nedtonad när det behövs. Rör mig både lugnt och sansat medan gesterna är återhållsamma. Nog för att det inte händer så ofta, men jag kan om situationen kräver det.