Hon var den första som bodde i lägenheten, och hon bodde där ända till den dag för snart tio år sedan då hon akut åkte in till sjukhuset för att aldrig mer komma hem.
Jag tänker på det ibland, när jag är på besök i min hemstad och passerar det välkända hyreshuset. Hur livet pågick i en och samma lilla lägenhet under nästan 60 år. I olika tidsepoker och i olika konstellationer, i takt med att familjen både utökades och sedan blev mindre till följd av skilsmässa och utflyttade barn.
Som mest bodde sex personer i den lilla tvåan och jag tänker att de där väggarna måste ha sett och hört en hel del. Kärlek och sorg, konflikter och smäll i dörrar. De har känt doften av min mormors goda köttbullar och den varma kakaon hon alltid bjöd på när jag var på besök som barn. De har tjuvlyssnat på tonårsdöttrarnas timslånga telefonsamtal och säkert bevittnat både spirande kärleksrelationer och smärtsamma uppbrott.
Jag vet inte vem som bor i lägenheten i dag eller vad den får uppleva nu. Men jag tror inte längre att ett helt liv kommer att utspela sig innanför dess väggar. I dag ställer vi högre krav på vårt boende och känner oss snart trångbodda när familjen utökas. Jag vet precis. För sedan mormors död har även min egen familj blivit större och för varje nytt barn har vi höjt våra krav på boendets storlek. Att föreställa sig oss fem i en tvåa känns helt orimligt. Ändå var det inte så för min mormor och hennes familj. Trångboddhet var en verklighet för många, långt in i modern tid.
Man skulle kunna se utvecklingen som något positivt och till viss del är det säkert så. För visst är det fint att ha det så bra att man inte bara har tak över huvudet utan också rejält svängrum i sin bostad.
Men frågan är om storleken gör oss lyckligare? Jag är inte så säker på det. Och jag tror inte att pengar var den enda orsaken till att min mormor valde att bo i samma tvåa i hela sitt liv.
Jag minns tillvaron där i ett romantiskt skimmer. En lägenhet där det alltid fanns plats för alla som ville komma och hälsa på. Där det bjöds på fika likaväl som tyst umgänge framför tv:n. Där det kändes skönt och avkopplande att vara. Och jag kan aldrig minnas att jag upplevde det som trångt.
Jag tror att vi i dagens samhälle har en del att lära där. Framför allt vad gäller att vara nöjd med innehållet i stället för att sträva efter en perfekt yta. I en värld där det vita, rena och avskalade är normen är det svårt att inte känna sig instängd och stressad när prylarna svämmar över och nya dammråttor och fläckar dyker upp innan man ens hinner säga fredagsmys. Det är inte lätt, men det gäller att stå emot, och kämpa för att skapa ett hem där de som bor där sätter agendan och gör detaljerna oviktiga.
När jag tänker på min mormor får jag lite perspektiv och inser att min frustration de där åren då vi kände oss så trångbodda innan vi hittat ett hus där vi tyckte att alla rymdes, inte är annat än ett rejält stycke ilandsproblem. För i jämförelse med den där lilla tvåan i Karlstad är vårt boende ren och skär lyx.
Sen underlättar det förstås om man har ett extra rum att gömma det snabbt undanstädade skräpet i!