Det har varit värdefulla stunder för mig även privat, att få en inblick i vilka saker människor minns och tänker tillbaka på när de blir gamla.
Ofta handlar det om större saker, såsom resor, husbyggen och krig. Men många minns också de små sakerna i tillvaron. De som inte verkar så viktiga just i stunden.
Det är där som jag har fått mina största aha-upplevelser. Intervjuerna har fått mig att fundera över just vilka små saker som kommer att lagras i min 80-, 90- eller kanske rentav 100-åriga hjärna.
Jag tror knappast att det kommer att vara de saker som känns viktiga just nu. De som jag ändå kämpar dagligen för att uppnå. Jag är övertygad om att jag inte kommer att minnas ett jobb som blev perfekt tack vare otaliga övertidstimmar. Eller att jag kände mig stressad över att huset inte var tillräckligt städat.
Tyvärr kommer jag säkert i stället att gräma mig över de familjesituationer jag avstod från för att jag var upptagen med annat. De stunder jag inte hade tid eller ork att lyssna på barnens filosofiska tankar. Eller då jag prioriterat att sova en lördagsmorgon framför att följa med till någon av deras aktiviteter. Det är inte utan att jag skäms lite när jag tänker på det.
I de tankarna ekar mantrat som haglat från de bättre vetande, från alla håll, ända sedan min förstfödde såg dagens ljus: "Passa på att njuta, tiden går så fort!"
Jag fattar poängen. Och jag håller med. Samtidigt har jag ibland sett denna uppmaning som lite klyschig. Tänkt att allt hinns med, tids nog. Visst går tiden fort, men inte sååå fort.
Så står man där, nästan 13 år senare. Den förstfödde har fått sällskap i syskonskaran och plötsligt kan jag inte titulera mig småbarnsförälder längre. För när samtliga börjat i skolan är man väl inte det?
Plötsligt förändras allt och min identitet vacklar. Vem är jag, vad är viktigt just nu? I mitt sökande efter den nya identiteten kan jag se hur mycket det faktiskt låg i de där välmenande uppmaningarna att ta vara på tiden. För tiden går verkligen rysligt fort. Innan jag ens avslutat barnens mitt-första-år-album är de tonåringar. I byrålådan ligger fortfarande väg- och mät-boken från BVC sida vid sida med förlossningsjournaler och broschyrer om hur man bäst säkrar hemmet när barnet börjar krypa.
Då undrar jag: hur kunde det gå så fort?
Men det finns inte tid att gräma sig. Bättre då att sätta igång, börja njuta av den tid som är just nu, och försöka skapa minnen för framtiden.
Det finns en charm i varje tid i livet. Den egna barndomen och ungdomen, den första förälskelsen, tiden som småbarnsförälder, livet som medelålders – och allt däremellan, före och efter. Även om det är lätt att låta passerade epoker färgas av ett nostalgiskt skimmer så betyder det inte att man vill, eller ska, tillbaka dit.
För en sak är säker: var sak har sin tid. Och det gäller att försöka njuta av den man befinner sig i just nu. Hela livet.