Videon är inte längre tillgänglig
Klockan 11:07 kom det första tipset in till vår redaktion om slagsmålet på gymnasiet i Västervik. Det kom via mail och innehöll uppgifter om slagsmål, flera skadade och gäng. Jag skickade reporter och fotograf till skolan och när de kom till platsen var det rörigt och oroligt. Flera polispatruller och väktare fanns på plats som försökte reda ut oredan.
Skolledningen försökte ta kontroll över situationen och efter ett tag ville de inte att vi skulle vara kvar i skolan. Tidningens reporter och fotograf blev ombedda att lämna byggnaden.
Samtidigt strömmade tipsen in till nyhetsdesken. Folk skickade bilder, filmklipp och information via telefon, sms och mail. Flera elever och lärare tog kontakt med mig på telefon för att berätta om sin oro och frustration över det som hänt.
Vår bevakning av händelsen följdes av tusentals människor. På cirka 12 timmar hade artiklarna lästs närmare 40 000 gånger.
Att rapportera inför en så pass stor publik är ett enormt ansvar och det gäller att vi är försiktiga. Jag som nyhetschef har självklart redan fått näthatarna efter mig på grund av att vi bland annat maskat ansiktena på ungdomarna som slåss i filmen som vi publicerade. Jag får mail och telefonsamtal om att vi ”mörkar” sanningen och att jag borde få sparken, skämmas, skärpa mig, vakna och så vidare.
Jag vill påstå att vi var vakna i tisdags, och vi är vakna nu. Vår avsikt är inte att folk ska känna igen några eventuella gärningsmän. Vilka de är, vad de heter och vilken nationalitet de har är enligt utifrån det vi vet i dagsläget inte intressant. Att originalfilmen redan är ute i folks flöden på Facebook är inget som gör att vi ändrar vår uppfattning.
Det finns händelser där saker som till exempel nationalitet, tillhörighet till ett gäng eller till en förening, kan ha betydelse. Vi brukar tänka att det har betydelse om själva händelsen direkt kan kopplas till en viss tillhörighet. Brott som rör kriminella MC-gäng, fotbollshuliganer, eller grova stölder som grundar sig i organiserade ligor utomlands är några bra exempel på det. Dessutom så skriver vi endast ut tillhörighet om vi är 100 procent säkra på det. Vi gissar inte.
Det finns ett närmast ofattbart behov hos många människor att sprida oroligheter genom ryktesspridning, men det är ingenting som vi hakar på. Vi lyssnar gärna på er, för även rykten kan stämma, men vi rapporterar inget som inte går att bekräfta. Och ilskan man möts av från vissa ”sanningssägare” när man försöker förklara detta är så tröttsam att jag nästan somnar.